frulundqvist

Nu har vi officiellt semester, hela familjen, och det är så skönt. Vi har en intensiv period bakom oss med sjukdom (Ebbes förkylning höll i sig länge. Han hostar fortfarande, efter nästa två (!) veckor) och jobb för Jocke i Stockholm på dagarna och renovering i huset på kvällarna. Därav har det blivit mycket ensam-tid för mig med barnen, vilket varit tufft bitvis. Speciellt eftersom jag varit så trött. Minns att det var likadant med Ebbe, att jag var som tröttast efter ungefär två månader. Därför har det blivit många hemma-dagar för mig och barnen. Olle är så nyfiken och vill gärna stå, sitta eller ligga på mage och titta på Ebbe som leker. Han följer oss med blicken och tittar alltid efter oss om vi lämnar rummet. Det går verkligen så fort. 10 veckor sen han kom och redan vill han stå och titta sig omkring. Stanna tiden! Midsommar firade vi i kompisarnas stuga i Hälsingland. Så skönt att få vara tillsammans med goda vänner utan mobiltäckning. Det var inte ens idé att plocka upp mobilen under helgen vilket verkligen var befriande för mig som ofta kommer på mig själv att scrolla igenom både Instagram, Facebook och bloggar. (Oj vad tid det går åt tid till detta! Önskar jag skulle prioritera annorlunda framöver och lägga bort mobilen lite mer.) Istället åt vi massor av god mat, lekte, spelade spel, pratade och bara tog det lugnt. Och så besteg vi ett berg och gick upp i ett utkikstorn som var 20 m högt. Läskigt men alldeles fantastiskt när man kom upp och fick skåda utsikten. Gud har skapat världen alldeles fantastisk! Nu stundar alltså semestern, så efterlängtad, och vi sitter i en bil söderut för några dagar på Donsö följt av vår favorit-vecka på året: Hönökonferensen. Men först ett kort stopp hos syster C i Jönköping. Ser fram emot dagarna som kommer!

Tog den här bilden förut idag när jag var ute och gick en promenad för att söva Ebbe. Om det är något jag längtat till är det barnvagnspromenader. Såg framför mig hur jag skulle gå långa promenader varenda dag, precis som jag gjorde när Ebbe var bebis. Den stora skillnaden från då till nu är att jag bara hade ett barn att ta hänsyn till. Jag minns hur jag ofta gick när Ebbe hade ätit och behövde sova och hur jag njöt av timmeslånga promenader varenda dag. Nu är livet lite annorlunda. Som idag när jag lyckats söva Ebbe på tio minuter (Olle sov redan när vi började gå) och tänkte att "Det här är bästa stunden på dagen, när jag får gå nära naturen med sovande barn, och bara vara ifred med mina egna tankar och tystnade ett tag.". Något som bröts ungefär två minuter senare då Olle började gråta och blev missnöjd vilket gjorde att jag fick höja tempot och ta mig hem snabbt. Jag insåg mitt misstag: att det var Ebbe som ätit, pott-tränat och fått ny blöja innan promenaden, inte Olle. Han var hungrig! Så snabbt hem och mata honom och sen försöka söva om honom för att själv få en stunds vila. Ja, livet är sannerligen annorlunda med två små. Mycket av tiden går åt till att få i båda mat (vid olika tidpunkter), att pott-träna och byta blöjor, söva och att leka däremellan. Inte konstigt att jag är väldigt trött emellanåt, vilket jag verkligen har varit de senaste dagarna. En sjuk Ebbe (han har varit sjuk i en (!) vecka nu men äntligen hoppas vi han börjar bli bättre) som gjort att vi mest varit inomhus och lite treårstrots på det + en bebis som skriker högt och gällt emellanåt är inget som ger energi precis. Men det gör mina promenader! Som den häromkvällen när jag fick komma iväg en timme själv på promenad och samtidigt prata med syster U i telefon, det gav energi. Måste kanske sluta drömma om mina långa barnvagnspromenader och se till att promenaderna blir av på annat sätt. Ja, så får det bli, för energi behöver jag!

Två månader har gått sen du gjorde entré i vårt liv. Så självklar från första stund samtidigt som vi forfarande vänjer oss vid att ha en liten bebis i familjen igen. Jag tycker att jag har burit runt dig i babybjörnen sen du föddes men igår påminde din farfar mig om att du visst låg själv och nöjd den första tiden. Det är nog främst nu, den senaste månaden, som det har känts som ett konstant bärande. Bara du får vara i babybjörnen så är du nöjd. Men de senaste dagarna är du förändrad. Plötsligt har du upptäckt dina händer och stoppar dem i munnen. Igår lyckades du greppa din lilla giraff som du låg och tuggade på. Du har nyfiket legat i babygymmet, där du annars mest har skrikit, och slagit till grejerna som hänger ner. Du har suttit flera tillfällen alldeles nöjd i babysittern medan vi ätit, duschat och städat. Du följer oss med blicken när vi går och tittar med dina stora ögon som nu börjar se bruna ut. Dina första kläder har blivit för små och nu har vi börjat använda strl 62 till dig. Inte så konstigt eftersom du vägde 5532 g och var 58 cm lång när vi var till BVC för några dagar sen. 2 kilo och 7 cm på två månader. Snälla, stanna tiden! Jag kan inte se mig mätt på dig, du är verkligen så fin, älskade Olle. Det tycker Ebbe också som ofta kommenterar hur söt du är och att du har hans lilla bebis. Låter jag dig skrika för länge säger Ebbe åt mig "Bebisen skriker mamma!" Han har stor omsorg om dig. Du är oftast nöjd, bara du får bli buren eller vara med där det händer. Båt, som du ju har åkt sen du var 16 dagar gammal, är du alltid nöjd i. Oftast somnar du. I bilen är du också nöjd men är mindre nöjd i vagnen. Babybjörnen är din stora favorit! Vad skulle vi göra utan den? Du står gärna i knät (något din storebror aldrig ville göra) och blir mer och mer nöjd att ligga på mage. Du lyfter huvudet så högt du kan och tittar dig nyfiket omkring. Tänk vad mycket du ska få upptäcka, lära dig och förstå om världen omkring dig. Så glad att jag får följa dig längst vägen. Nu ligger du i min famn, med din älskade napp i munnen, och är så söt. Älskade Olle - så tacksam att vi får ha dig!