frulundqvist

Här sitter jag med en liten 6 veckors bebis i min famn. Ni kanske undrar hur han fick sitt namn? För 6 veckor sen hade vi aldrig pratat om namnet Gösta. 

Vi hade funderat mycket kring namn och ville såklart ha något som fungerade ihop med brorsornas. Jocke kom med alla möjliga förslag som jag ofta svarade "nej, nej och åter nej" till. Tillslut landade vi i Göte. Fast sen kom vi på att det är opraktiskt med ett Ö om man t.ex. flyttar utomlands eller när barnet skaffar egen mailadress. Sen ändrade vi oss igen och tyckte att "Vad spelar det för roll?" och Göte var återigen namnet vi båda enats om. 

Så föddes han för 6 veckor sen och när personalen på BB frågade om namn märkte vi hur vi båda duckade för frågan. Vi var tvungen att känna på det själva en stund först. För oss har det alltid känns självklart att ge namnet så snabbt som möjligt och speciellt denna gång då vi ville presentera honom för Ebbe och Olle med namn när de sågs för första gången. När vi kom hem från BB ordnade Jocke fika till oss och plötsligt kom han in i vardagsrummet och sa "Är det inte en Gösta?" var på jag svarade "Jo, det är det nog." Eftersom vi aldrig pratat om namnet började vi googla för att se hur många som heter det och att det inte fanns typ en seriemördare som bär namnet. Det vi fann var en känd geolog och det kändes okej. Dessutom var de flesta Gösta närmare 80 år. För oss har två grejer varit viktiga. Dels att det ska vara svårt att hitta på ett smeknamn så att barnet faktiskt får kallas vid sitt namn. Och att det ska vara relativt ovanligt så man förhoppningsvis kan få vara själv om sitt namn i sin klass. Känner att vi lyckats ganska bra när Olles förskolepedagog, som arbetat i 40 år, sa att hon aldrig haft en Gösta på förskolan. Till alla som längtat efter att vi ska få en flicka är det också bra, för det är nämligen ett av få "kvinnliga" mansnamn eftersom det slutar på ett A. Alltid något! Såhär, 6 veckor, senare känns Gösta alldeles självklart. 

Ps. Ebbes namn var det enda namn vi kom överens om första gången. Jocke kände en trevlig pastor som hette det men i övrigt kände vi ingen annan. Där började tanken med att heta ett "smeknamn" och att försöka ge ett hyfsat unikt namn. Olle har fått sitt namn efter sin farfars morbror. 

Jag har alltid varit en person som inte förstått grejen med att ta reda på barnets kön. Jag har nämligen tyckt det varit halva grejen, att få den där härliga överraskningen efter att man kämpat en hel graviditet och förlossning. Därför har vi inte tagit reda på det varken med Ebbe eller Olle. Men inför tredje barnet kändes det annorlunda. Just därför att precis alla, och även jag själv, så gärna önskade att det skulle bli en flicka. Jag ville inte gå och hoppas och längta och sen riskera att bli besviken om det skulle visa sig vara en pojke, bara för att både jag och alla runtomkring mig byggt upp en förhoppning om just detta. För vet ni, det första alla frågar när man berättar att man är gravid är "Vet ni vad det blir?" Eftersom jag ville processa detta för mig själv har jag hela tiden svarat "Nej, det vet vi inte" och då har många sagt "Du ska se att det blir en flicka denna gång" eller "Då förstår jag att du hoppas på en tjej" eller rent av "Jag tror att det är en tjej därinne, det är jag helt övertygad om" var på jag har svarat "Vi får se! Såklart kan jag önska en flicka eftersom vi har två pojkar sen tidigare. Men mest av allt önskar jag ett barn." Hade jag inte tagit reda på könet denna gång hade nog dessa kommentarer fått mig att hoppas och tro och sen gjort mig besviken och dessutom rädd för att göra dem runtomkring mig besviken när det väl blev en pojke. Nu har jag istället lugnt kunnat bemöta dessa typer av kommentarer, och det har varit alldeles för många gånger, och sen kunnat glädja mig åt och förbereda mig på triss i pojkar tillsammans med Jocke. Minns hur lättad jag var efter ultraljudet, då jag inte alls kände mig så ledsen som jag trodde jag skulle göra, utan istället mer tacksam för ett friskt barn och att Gud valt just mig till en pojkmamma. Vilken förmån och ansvar i den värld som är vår. Efter att vi fått Gösta sa en person till oss: "Vad tråkigt för er att det inte blev en flicka". Nej, det är faktiskt inte ett dugg tråkigt. Det är hur roligt som helst! Ni ska se Ebbe och Olles lycka, och vår med för den delen, över vår älskade lillebror. En frisk och välskapt liten bebis som är så älskad från första stund av oss alla. Så snälla, alla ni som läser detta, tänk er för nästa gång ni säger något liknande. Det är så lätt att göra, jag har säkert gjort det själv, men så onödigt. Låt oss glädjas över barnet och låta det vara i fokus istället för vilket kön det har. 

Helgen är förbi och en ny vecka är här. Förra veckan låg bröderna Lundqvist och kramades på golvet i vardagsrummet. Tripp, trapp, trull. Älskar att se dem tillsammans!

Ebbe och Olle är så gulliga med Gösta. Klappar, kramar och pratar. Men så fort han skriker och inte blir nöjd med nappen direkt ropar de "Mamma! Kom! Ta Gösta!" 

Han får många kärleksfulla pussar av Olle.

Testade att lägga honom på mage i vardagsrummet och vips så somnade han gott. Det var något nytt!

Sov såhär i över en timme.

Väldigt passande eftersom jag då kunde se Skidskytte-VM i lugn och ro. Känns som vi sett på det mest hela förra veckan. 

Så glad att spegelbilden bytts ut från stor mage till gullig bebis. Känner mig såååå smal, helt underbart att återigen kunna vara i full rörelse. 

Här har vi också ett gäng som gillar att kramas. Olle säger ofta "Kan vi kramas i soffan, pappa?" När jag ser och hör dem lite på avstånd blir jag som lyckligast för det ger mig perspektiv. Tänk att de är MIN familj. Ofattbart fantastiskt! 

Senaste veckan har gått från vinter till vår. Snön smälter så fort! Idag har vi varit ute och lekt i den snö som är kvar.

Hittade vårtecken i trädgården. Så ljuvligt - snart värmer solen och vi kan byta overaller mot jackor och promenera och cykla på grusfria gångvägar. Så skönt att vi går en ljus framtid till mötes, det behöver vi!