frulundqvist

Solen strålar fram genom molnen och det är alldeles vintervackert ute. Jag har precis sövt Gösta som sover gott i vagnen och satt mig i soffan bredvid Olle. Ebbe är i skolan och idag känns det verkligen som "dagen efter". Första advent igår och vilken revansch från förra året då allt var nedstängt och allt bara kändes så konstigt och tråkigt. I år fick vi återigen göra allt det vi älskar!

I fredags hade Jocke tagit ledigt för att adventspynta. Han älskar det! Jag och barnen bakade lussebullar. Efter två plåtar smakade vi på degen och insåg att jag glömt sockret. Suck! Så jag slängde i all deg i bakmaskinen igen och drog i socker och smält smör. Och så fick vi börja om från början. Bullarna blev inte så vackra men som tur var goda.

Barnen premiär-använde julpyjamaserna för i år. Mina gulliga små granar som är så granna!

I helgen har jag sjungit på bröllop och sen på gudstjänsten i vår kyrka. Så underbart att återigen få samlas, sjunga de traditionella adventspsalmerna och få leda församlingen i nya sånger. Vill ni se gudstjänsten hittar ni den genom att klicka  HÄR

Efter lunch hemma begav vi oss till Gävlebocken för att gå på årets invigning. Så konstig men också härlig känsla att stå där tillsammans med så många andra och njuta av Tusse och Loreen som sjöng och Helena Bergström och Colin Nutley som höll i invigningen. Och bocken var så klart lika ståtlig och stilig som alltid. Gävles stolthet!

Barnen tyckte det var spännande, allra mest att se Tusse som de känner igen från melodifestivalen. De frågar redan när nästa års festival börjar. Så kul att det blivit ett familjeintresse! Efteråt blev vi bjudna på glögg och gröt hos våra goda vänner Moa och Axel. Vi har inte kunnat umgås alls mycket den senaste tiden eftersom vi varit sjuka omvartannat. Därför var det så härligt att äntligen få umgås och vara tillsammans. Det är nåd att ha så fina vänner!

Idag är jag trött med glad efter en fin första advent. Efter att ha lämnat Ebbe var det mysigt att få komma hem till pyntat hus.

Svärmor har hängt en fin krans utanför dörren. 

Och Gösta är världens gulligaste i sin vintermössa. Nu ska jag återgå till soffläge!

Igår fyllde Gösta 10 månader och dagen innan dess barnvälsignades han i vår kyrka. Karl Gösta Åke Lundqvist som är en välsignelse för oss och som är världens finaste lilla pojke. Alla i vår familj är så glad i honom! 

Senaste två månaderna har det varit full fart när det kommer till Gösta, det märker jag bland annat på uppdateringen här. Precis kring nio månader började han krypa och sen dess ska allt utforskas. Han häver sig upp mot bord och stolar och försöker nå allt som han ser. Vi behöver passa honom hela tiden. Allt han får tag på ska upptäckas och gärna stoppas i munnen. Nu får vi dammsuga ofta här hemma! 

Jag får ofta höra att han har mycket hår på huvudet. Han väger 9970 g och är 75,4 cm lång. Det märks att kläderna blir mindre och mindre, han använder mest storlek 80. Just nu måste vi ha dregglisar på honom varje dag och dessutom byta flera gånger eftersom de blir genomblöta. Hur kan man dregla så mycket? Han börjar allt mer kännas som ett barn och allt mindre som en bebis. Åh, min sista lilla bebis! 

Det går fort mellan känslorna och han skriker högljutt när något inte är som det ska. Senaste veckorna har det varit ganska mycket missnöje, kanske för att han åkt på flera förkylningar och för att han är inne i en utvecklingsfas där mycket händer. Märks också att han vill ha oss nära, så fort jag lämnar rummet börjar han gnälla eller skrika. Ofta kryper han efter. Han har två små tänder i underkäken och en i överkäken som precis kikat fram. Äter bra, slukar gröten morgon och kväll och blir glad när han får macka och fruktpuré till mellis. Men att dricka vatten får vi fortfarande kämpa med. Han tycker inte alls om att dricka ur flaska. Välling har vi helt gett upp om. Samtidigt har det resulterat i att han nu, sen ungefär en månad tillbaka, sover i stort sett hela nätterna, med lite avbrott i vår sömn för att stoppa i nappen eller bädda om honom på nytt. SÅ TACKSAM! För två månader sen, när han ibland ville amma varannan timme, trodde jag det aldrig skulle bli bättre men sen jag slutade med amningen kring 8 1/2 månad är sömnen så mycket bättre. 

Gösta tycker om att krypa omkring där hans storebröder är och försöka få fatt i någon av deras leksaker. Han älskar när de leker med honom och de kan få honom att kikna av skratt. Han tycker om att leka med olika fordon, att vi staplar klossar så att han får riva och att kasta boll. Sen har han en stor förkärlek att kasta precis allt som kommer i hans väg. Det spelar ingen roll om det är en boll eller en stor leksakstelefon. I badbaljan kan ha sitta nöjd en lång stund. Han har precis börjat klappa händerna men pratar bara lite grann, små ljud vi inte förstår något av men som låter så härligt. 

Han sover två pass per dag, ungefär 1-1,5 timme på förmiddag och eftermiddag. På natten sover han ca 20-07. Bäst sover han ute i vagnen. När han ska sova inne eller för kvällen måste vi aktivt söva honom i famnen. Senaste veckorna har vi fått börja om minst 2-3 gånger varje kväll eftersom han vaknat igen så fort vi lagt honom i sängen. Det är så tröstlöst! Det är bara att inse att med små barn är det alltid något som man önskar var annorlunda. Tacksam att ändå det mesta är väldigt smidigt kring Gösta. Att han äter bra, tycker om att sitta i vagnen, kan krypa runt och leka nöjt en stund och att han nästan alltid blir tröstad av att vi sjunger för honom. Kan nog snart inneha rekordet av att ha sjungit Imse vimse spindel flest gånger. Trebarnslivet är intensivt och oftast känns det som jag inte gör annat än att sitta på golvet och leker, fixar mat eller mellis, matar barn, pottar barn, söver barn och är med barnen. Det är ett heltidsjobb, och mer där till, att vara hemma med barnen. Så jobbigt och krävande emellanåt. Och precis just denna tid kommer jag troligtvis blicka tillbaka till och sakna när den är förbi. Det ljuva småbarnslivet, som alla säger åt mig att njuta av för att det går så fort. Jag gör det så gott jag kan!

Idag är jag trött och less. Gösta blev sjuk i måndags och jag igår. Näsan rinner och jag känner mig så hängig och febrig. Försöker tänka att jag i alla fall inte blev sjuk förra gången barnen var dåliga och att vi fick ett fint höstlov. Men när jag mår så här tycker jag mest väldigt synd om mig själv och känner att jag inte orkar livet. Försöker därför muntra upp mig med lite fina bilder som jag fotade för några veckor sen. Hösten var varit så otroligt vacker, har verkligen njutit av alla färgsprakande löv och de klara, starka färgerna. Så här ser det ut på vår baksida. 

Rönnbär och klämmbär, som barnen kallar dem. 

Altanen blev så bra! 

Här sover Gösta gott om dagarna.

Förra årets julgran ligger fortfarande och väntar på att få komma till återvinningen. Har svårt att förstå att det är advent om bara några veckor. Vart tog hösten vägen?

I garaget står en rums-gran och väntar på att få komma in. Jag köpte den förra året och eftersom den var ganska dyr (tycker jag!) testade jag att låta den stå i garaget under hela året för att kunna använda den på nytt denna advent. Och den har överlevt, trots att den fått väldigt lite vatten och kärlek.

Tycker om att se vårt hus på avstånd. När jag går förbi med vagnen, ofta för att söva Gösta, brukar jag tänka att "de som bor där måste vara lyckliga. Så fint de har det. Så varmt och ombonat det ser ut." På avstånd syns det inte att vi borde dammsuga (hur fort kan det egentligen bli smutsigt igen efter att man städar? Förstår inte!), att vi har massor av tvätt att vika i tvättstugan eller att det står både Lego och sällskapsspel på vardagsrumsbordet. Tänker ibland på hur fint och lyckligt alla har det när jag ser dem på instagram. Sen tittar jag i mitt eget flöde och inser att det samma gäller mig. På avstånd ser vi bara en liten del, inte helheten.

Älskar vår gröna dörr.

Se så lycklig jag ser ut. Och det var jag också just denna dag. Nu känner jag mig mest eländig, trött och förkyld. Tänker att det aldrig kommer gå över, att vi kommer bli sjuka omvartannat och att ett tredje barn gör att vi löper ännu större risk för att just någon alltid kan bli sjuk. Suck. Idag är idag och imorgon är en annan dag. Gode Gud, låt den bli bättre!