frulundqvist

"Tänk vad bra vi har det" sa Ebbe vid köksbordet häromdagen. Jag var tvungen att fråga om han var ironisk eftersom det lät precis som om han försökte härma mig. Hans svar blev "både och". Om det är något jag ofta brukar säga till mina barn är det just "tänk vad bra vi har det" och "tänk att vi får bo här". För mig känns det så viktigt att ge mina barn insikten att vi är så priviligierade när det kommer till hur vi kan leva våra liv. Vi har mat på bordet, ett stort hus att bo i där barnen har varsitt rum, de har leksaker i överflöd och värme i huset som gör att de inte behöver frysa trots att det börjar bli riktigt kallt ute. Vi får leva i fred och frihet, gå i skolan och till jobbet och ägna oss åt roliga fritidsaktiviteter. Vi har det SÅ bra! När jag gick med vagnen för att söva Gösta för en stund sen tog jag bilden ovan för att minnas just detta, hur bra vi har det en alldeles grå och väldigt vanlig onsdag. I det där fina huset bor vi! Det är min plats på jorden och där lever jag med min man och våra tre, alldeles fantastiska, barn. Det är en svindlande tanke när man får lite perspektiv! Så mycket som vi tar för givet är sådant som många andra människor får kämpa med och längta efter varje dag. Jag önskar så att jag får lära mina barn tacksamhet över livet. 

Vad är du tacksam för idag?

Nu kanske du tänker att jag ska skriva om hur stolt jag är över mina barn. Och det är jag ju förvisso också! Till exempel över Ebbe som tappat två tänder under veckan. Men just nu tänker jag mer på hur stolt jag är över mig själv. Att jag lyckas ta hand om mig själv plus tre barn varje dag som dessutom har olika behov och personligheter. När jag tänker på det kan jag inte bli annat än stolt över mig själv! Jag klarar av livet som trebarnsmamma ganska bra bitvis trots att det är långt mer intensivt och uttröttande än vad jag kunnat föreställa mig. Tänkte mig att en till inte skulle göra så stor skillnad. Det gör det. Nu räcker jag till ännu mindre och tiden för mig själv är väldigt liten. Men om jag tyckte att det var att "sparka egot hårt där bak" när jag fick första barnet så borde ju rimligtvis tredje barnet innebära att egot sprungit iväg för länge sen. Fast det finns kvar vill jag lova. Jag längtar ofta efter en stund för mig själv. Ibland händer det, som nu när jag sitter mellan barnens rum och inser att alla äntligen har somnat. 

Tystnaden som infunnit sig precis just nu är ljuv musik för mina öron, efter en lång dag ensam med barnen. Jocke är iväg och jobbar torsdag till söndag och jag försöker vänja mig vid nya livet. Ibland går det nästan lättare när han är borta för då vet jag att jag måste steppa upp och bara rodda alltihop! Vaknade upp efter en sämre natt eftersom Gösta fått feber. Oavsett skulle ju Ebbe till skolan, dagen till ära i robot-dräkt som han själv pysslat ihop, eftersom de har tema-fredagar då de får klä ut sig om de vill. Nu är det mörkt när vi vaknar vid 7-snåret och egentligen ville vi ligga kvar i sängen allihop medan regnet smattrade mot rutan men vi steg upp, åt frukost och gav oss iväg.

När Ebbe lämnats på skolan och jag och Gösta sovit förmiddagslur gjorde jag fika som fick Gösta att krypa fram för att försöka norpa en bulle. Nu kryper han mer och mer.

Sen gick vi upp och byggde tågbana på Olles rum. Så skönt när Gösta kan sitta med och leka nu, bara man håller honom lite på avstånd och underhåller med leksaker så han inte förstör. Där av hamnade han utanför bild!

När vi hämtat Ebbe åt vi sen lunch och enligt barnens önskemål blev det pannkakor med nutella och grädde. Mums! Om det är något jag vill att mina barn ska förknippa mig med så är det att jag alltid tänder ljus och försöker göra mysigt, oavsett dag. 

Sen har vi lekt här hemma och försökt ta hand om Gösta som blivit allt sämre under dagen med feber, rinnande näsa och hes röst. Stackars liten! Han ligger här och kraxar bredvid mig nu och jag inser att det kan bli en lång och jobbig natt. Tur att jag och storbarnen är ett sådant bra team och hjälps åt, det berömde jag dem för ikväll. Bäst att sova, önskar er alla en fin helg!

Det undrar jag också. Dagarna passerar förbi i en väldig fart och jag roddar barn och hushållssysslor större delen av dagarna. Och sover så fort jag får chansen, för ännu är tröttheten stor. Gösta far runt på golvet här hemma och är så nära på att krypa. Lugnet före stormen! Lyckades ju med mitt mål med råge - att få honom att sitta still hela sommaren. Med tredje barnet behöver man inte ha någon brådska! 

Jockes nya jobb innebär att vi kan lyckas luncha ihop tillsammans ibland. Det är mysigt! När vi jobbade hade vi ju torsdagsdejt som tradition så det här kanske kan bli en variant under tiden jag är föräldraledig. Det är lyx att äta choklad till lunch mitt i veckan. En av fördelarna med att vara vuxen brukar jag återkommande berätta för mina barn.

Solen har strålat in vissa dagar och då blir jag glad. Älskar solen! Gösta gör alla möjliga slags konster i sina försök att krypa.

Andra stunder sitter han bara och tittar sig omkring. Så himla älskvärd!

Jag har varit på hemgrupp. Efter att bara ha setts digitalt under Corona är det nu alldeles underbart att få ses på riktigt. Tog denna bild när jag gick hem för att minnas hur mysigt det såg ut när man kikade in. Kvällsfika kring ett köksbord hos goda vänner. Dessförinnan hade vi delat livet, läst bibeln, samtalat om tacksamhet och bett tillsammans. Så tacksam för vår hemgrupp, en riktig kraftkälla mitt i vardagslivet.

Vi har FaceTimeat med min syster Camilla. Vad gjorde man utan FaceTime? Så fint att kunna dela livet trots att avståndet i mil är alldeles för långt. 

Olle har klippt sig och kom hem överlycklig med flera olika färger i håret. 

Jag har också gjort mig fin! Sjöng på barnvälsignelse i kyrkan i söndags och känner mig så glad att gudstjänst återigen är ett givet inslag i vårt liv. Jag har saknat det så mycket. Jag behöver det så mycket. Det är inte bara kroppen som behöver träning. Själen behöver också sitt. 

Handla måste man också göra, så det gjorde jag i söndags eftermiddag. När barnen blev ledsna över att jag åkte hemifrån, vilket är vanligt förekommande just nu, bad jag dem att göra kärleksbrev till mig under tiden. Ebbe tog det på största allvar. Vår lilla konstnär!

Gösta däremot gick loss på vår stora blomma i vardagsrummet och hade gärna dragit loss alla blad om han bara fick. Orden "aj aj" kommer troligtvis snart bli standard-vokabulär här hemma.

Efter söndag kom trött-dag. Jag vabbade förkylda barn och var glad att vi tog oss ut en stund. Från lockat hår och klänning till håret på ända och mjukisbyxor. Livet rymmer båda.

Barnen njöt av geggamojan. Underhöll sig länge. 

Medan Gösta satt nöjd i vagnen. Hurra för att han gillar vagnen och kan sitta länge och bara titta. Och sen somna gott när man rullar hemåt. 

Solen tittade fram och jag kände mig så glad över det. "Titta, solen skiner!" sa jag gång på gång till barnen. Ja, solen gör något alldeles speciellt med mig på hösten. Som en påminnelse om att det inte bara är mörkt och eländigt. Det finns ljusglimtar som lyser upp hela tillvaron!