frulundqvist

Det är som om livet plötsligt rusar på igen, så där som tidigare innan pandemin. Man har ju nästan glömt hur det är. Tycker det märks sådan stor skillnad på senaste veckorna på så många saker i livet och ute i samhället att pandemin börjar släppa sitt grepp om oss. Plötsligt får man kramar av vänner igen, kyrkan börjar fyllas med folk, jag spritar inte händerna precis var och varannan sekund när jag är ute på något och tänker inte på eventuella smitto-kedjor så fort jag träffar någon. Det är SÅ skönt! Och det är också så tröttsamt eftersom man inte är van vid tempot och allt det sociala som plötsligt tagit fart. Jag blir trött av alla människor jag möter och alla samtal vi har, samtidigt som jag uppskattar det så mycket. Älskar att få ha huset fullt av vänner igen, att träffa alla olika åldrar i kyrkan på söndagen och dela livet och att kunna leva mer som vanligt igen. Nu snurrar veckorna på med barnkör och scouter på tisdagar, simskola på onsdagar, sång-engagemang på helgerna och Jocke som är ordförande i församlingen. Gösta sover tack och lov lite bättre på nätterna nu men jag är fortfarande väldigt trött så jag tar chansen att sova så fort den dyker upp. Som idag, när storbarnen är på skolan/förskolan och vi har legat tätt intill varandra och sovit nästan två timmar. Eller, jag sov en timme och sen har jag legat och snusat på min lilla bebis och njutit av att få stunder som dessa med honom. Han har inte varit så förtjust i att sova tillsammans men idag lyckades jag, typ för första gången, lägga mig med honom i min famn medan jag stillsamt sjöng sånger och till slut somnade han gott. Har alltid älskat att sova med mina bebisar på dagtid. Skippar helt att tänka att det är bortkastad tid att sova och att jag borde göra något vettigt av tiden när bara jag och Gösta är hemma. Det här är vettigt. Det är både vilsamt, mysigt och skönt! Snart lunchdags och jag ligger fortfarande i morgonrock. En riktig guld-stund. Igår, när jag var på gymmet kl 7 (!), hade en kvinna en tröja där det stod "NU ÄR NU!" Det var som den talade rakt in i mitt liv. Nu är nu och nu är det vi sedan kommer att kalla för livet. Så lev nu. 

Landskrona, vilken vacker stad! Äntligen fick mamma visa oss sin barndomsstad och vara tillsammans med alla sina fem barn under en helg. Det kändes helt otroligt att det faktiskt blev av, att alla höll sig friska och att jag kom iväg själv så jag kunde njuta fullt ut av helgen.

Vi checkade in på hotellet på fredag eftermiddag och åt middag i hotellets restaurang. 

Sen väntade några sköna timmar på SPA-avdelningen. Alltså, jag njöt SÅ mycket! Sa det gång på gång och somnade sen gott efter en dag som alltså innehållit 8 timmar ensamtid på tåg, kärt återseende av familjen, middag på restaurang och SPA. 

På lördagen gjorde jag mig fin inför vår seeightseeing som mamma tog med oss på för att visa upp sitt älskade Landskrona. Staden var så mycket finare än vad jag kunnat föreställa mig. Ville flytta in i vart och vartannat tegelhus som var så oerhört vackra. 

Promenerade vid havskanalen.

Och förevigade oss på bild. Det är nåd att ha fyra fantastiska syskon och en alldeles enastående mamma!

Kändes nästan som vi var utomlands när vi blickade ut över denna vy. Solen lyste och vi kunde konstatera att vi verkligen hade tur med vädret. Eller är det kanske alltid sol i Skåne?

Mamma visade oss runt på Citadellen och i omgivningarna runt omkring. 

Sen gick vi in mot stan och fick se vart hon gått i skolan. 

När det var dags för lunch åkte vi till Tomatens hus en bit utanför stan och njöt av tomatpaj och äppelcider. Det var så skönt att vi kunde sitta ute och äta. 

Gick en sväng inne bland tomtarodlingarna. Jag är ju verkligen lilla-lillasyster, med systrar som är 16 och 18 år äldre. Känns dock som om åldern mellan oss kryper för varje år.

På väg mot stan igen åkte vi genom Glumslövs backar. Så oerhört vacker natur där man kunde skymta havet och ön Ven i bakgrunden. Om du får chansen - åk till Landskrona på semester!

Imorse checkade vi ut från hotell Öregrund som jag varmt kan rekommendera.

Men innan dess facetimeade jag med den här lilla älsklingen. Det är inte ofta det hänt! När jag pussade mot honom sträckte han sig mot skärmen. Så härligt att ha en man som roddar barnen med bravur där hemma så jag kunnat njuta helt och fullt av ostörda nätter, goda middagar och härliga och viktiga samtal med familjen.

Innan vi åkte hemåt besökte vi vår mormor Maja. Hon är fyllda 98 år men är pigg i både huvud och sinne. Så fint att få samlas hos henne och fika tillsammans. 

Nu är jag på väg hem igen och har hunnit med en liten stadstur i Lund (Dit vill jag åka igen!) medan jag väntade på anslutande tåg och sen ytterligare ett byte i Linköping innan jag nu sitter på tåget som tar mig hem till Gävle. Hjärtat är fyllt av tacksamhet över mina syskon och min mamma, över helgen vi fått tillsammans, att jag fått en paus i det intensiva småbarnslivet och över att jag har en egen familj att nu få längta hem till.

Inte trodde jag att jag skulle få sitta själv på ett tåg till Skåne denna helg. I helgen ska jag och min fyra syskon fira vår mamma som fyllt 70 år och eftersom Gösta fortfarande ammar skulle han följt med. Har oroat mig lite för den långa tågresan tillsammans med ett Corona-barn som knappt varit utanför vårt bostadsområde. Hur skulle det gå med alla byten och att hålla honom nöjd i 7 timmar? Men igårkväll bestämde jag och Jocke, som haft en bra intro-vecka på nya jobbet, att Gösta skulle få stanna hemma med resten av familjen medan jag åkte själv. Jocke sa "vi kör!" Eftersom Gösta är på sluttampen av amningen och sover katastrofalt dåligt oavsett om jag ammar eller ej så kändes det här som bästa beslutet, för att jag skulle få en så bra helg som möjligt. Det kändes SÅ konstigt att bara packa ner saker till mig själv och vinka av familjen idag. 

Tog den här bilden på oss i bilen precis innan jag gick till tåget. Jag är SÅ lycklig att det är Jocke som jag får dela livet med. Som älskar mig och som vill mitt bästa i alla lägen. Som är en fantastisk pappa till våra barn och som gör att det känns både tryggt och skönt att få åka bort en stund. Det känns nästan lite overkligt efter att ha varit hemma så mycket senaste året, både på grund av Gösta och pandemin. Kände mig alldeles pirrig när jag satte mig på tåget. En hel helg själv med min mamma och syskon. Två nätter på hotell med ostörd sömn. Tid att bara vara Martina och rå om mig själv. Tid att njuta av ensamtid på tåget som jag gjort hela dagen. Till Stockholm var jag pigg, peppad och lycklig. Efter bytet blev jag SÅ trött och har suttit och blundat och lyssnat på musiken större delen av resan. Tankar som "Hur använder jag tiden på bästa sätt? Får jag bara sitta här och göra ingen nytta?" har blandats med "Det är precis ingenting jag ska göra. Gör bara det du själv vill och känner för. Du kommer inte bli pigg av två dagar själv men du kommer bli boostad med ny energi av vila, ensamtid och tid med familjen." Vi har aldrig varit tillsammans bara vi syskon och mamma. Ska njuta så mycket jag bara orkar, jag lovar!