Jag har blivit så smal. Ja, det kommenterade min mamma sist vi pratade. Och det är sant, kanske har du tänkt precis samma som hon. Jag har blivit så här smal efter varje graviditet följt av amning. När Ebbe var liten sökte jag vård eftersom jag trodde jag blivit sjuk. Med Olle började jag äta i förebyggande för att inte tappa för mycket i vikt och hålla energin-nivån uppe och med Gösta har jag bara gått på gamla erfarenheter. Jag mår bra och är extra glad att jag kommit igång med träningen igen efter ett långt uppehåll på grund av covid följt av olyckan. Älskar att träningen gör mig till en stark mamma. Träningen för mig handlar noll om vikt och istället allt om att bli stark i både kropp och huvud.
Gösta är så extremt jobbig just nu gällande att härja runt här hemma. Han drar ut alla sladdar, toalettpappret och allt han kan komma åt i våra skåp. Skakar loss flingpaketen, smakar på samtligas tandborstar, leker med porslinet och slänger ut plastlådor över hela golvet. Det är såååå jobbigt, speciellt om man själv försöker att till exempel laga middag. En av mina största sysselsättningar just nu är att plocka saker från golvet och att säga "aj aj" då Gösta antingen ler lite finurligt mot mig alternativt skriker av ilska att inte få göra precis det han vill.
Samtidigt är han världens gulligaste unge och tur är väl det! Säger gång på gång att det här är en av de jobbigaste faserna med barn. Tur då att de är så söta samtidigt så att allt blir förlåtet när de skiner upp mot en.
Jag har så mycket mer ork nu än innan trots att en tuff tid ligger bakom oss. Behöver inte sova varje dag på dagen och det gör att jag får så mycket mer tid. Gösta sover oftast två timmar kring lunch och den tiden är helig för mig. Då försöker jag göra något jag tycker om och mår bra av. Läser en bok, dricker kaffe, scrollar telefonen, vilar och bara njuter. Men det kan också hända, som häromdagen, att han vaknar precis när jag kommit hem med vagnen. Så himla typiskt! Fördelen var att han sen sov en timme till på eftermiddagen. Tiden för mig själv är ovärderlig, har stort behov av den för att ladda ny energi för det intensiva trebarnslivet.
Ebbe har klarat en hel vecka i skolan och vi är så lättade och tacksamma för hans framsteg och framfart. Vi har skojat om att olyckan gjorde att han blev ännu bättre på att läsa för i veckan kom han hem med en svårare läsebok från skolan eftersom hans läraren tyckte han höjt sig en nivå. Fantastiskt! Dessutom vann han över mig i tre i rad och var väldigt glad för det, ja ni ser ju!
Jocke har varit iväg på ett jobbdygn och jag och barnen hade det bra tillsammans här hemma. Gösta skrällde med att sova hela natten i sin säng, så skönt efter många oroliga nätter eftersom han både varit förkyld, febrig och även fått 5 (!) nya tänder på tre veckors tid. Älskar att se barnen tillsammans så här. Mitt lilla gäng, vilken nåd!
Solen har lyst på oss så många dagar senaste veckan och våren känns på igång. Såååå ljuvligt! Jag är så tacksam att jag även får vara föräldraledig denna vår. Tiden går så fort, om fem månader börjar jag jobba igen. Njuter så mycket jag orkar över ynnesten att få vara hemma med barnen.
Olle har varit så oerhört lat senaste tiden. Orkar inte gå, orkar inte klä på sig, orkar inte alls. Kanske en reaktion på allt som varit. Hursomhelst blev han som en kalv på grönbete igår när han slapp overallen vid hämtning av Ebbe på skolan. Plötsligt sprang han självmant hela vägen dit och gick hela vägen hem. Glad dessutom! Vårkänslorna gör något med oss alla, tack Gode Gud för det.
Solen värmer upp vårt uterum så nu kan vi sitta här och fika och mysa. Fredagsfikade nybakade kakor igår medan vi spanade på fåglar (Ebbes nya intresse!) och pratade om förmånen att få bo här i fred och frihet medan det pågår krig inte långt borta från oss. Vi pratade om varför Ryssland tror sig ha rätten till ett annat land, om de verkligen använder riktiga bomber och vad det är viktigt att vi tänker på. Att göra det vi kan, till exempel bidra ekonomiskt och att välkomna de flyktingar som vi kanske kommer möta framöver, på skolan, förskolan eller i lekparken. Sen råkade jag göra det lite för verkligt för barnen med påståendet "Tänk om ni skulle få fem minuter på er och packa kläder och någon leksak och att vi sen skulle få lämna vårt hus" var på båda barnen började gråta. Inte att rekommdera! Det blev alldeles för verkligt och skrämmande för dem. Lovar att läsa på om hur man bör pratar med barn om detta och bättra mig till nästa gång vi pratar om det. Fick krama, klappa och lugna med att det troligtvis inte kommer hända oss och att vi är trygga här. Sen kunde vi fika vidare och fortsätta vår fågelspaning. Vilken enorm förmån, att få leva i fred och frihet och fika i eftermiddagssolen i vårt alldeles egna uterum. Livet är så mycket just nu och allra mest känner jag tacksamhet över livet som mitt.