frulundqvist

För två veckor sen var livet verkligen på topp! Min syster Ulle med familj hade precis kommit för ett efterlängtat besök och vi skulle tillsammans åka till Kungsberget. På lördagen lämnade vi Gösta till farmor och farfar och vi var så peppade i bilen på väg till skidbacken. Det var 8 år sen sist jag åkte och det kändes fantastiskt att få familjetid tillsammans på det här sättet och äntligen få se Olle och Ebbe åka på riktigt eftersom jag bara sett dem på film när de övat tillsammans med Jocke sen nyår.

Minns hur Jocke sa hur otroligt lycklig han var när vi åkte upp med liften. Dagen var verkligen på topp! Solen lyste, kusinerna hade kul med varandra och på kvällen väntade mello. Ryggsäcken var fylld till bredden med korv, bullar, pinnbröd och banan med choklad som vi skulle grilla. Som vi skulle njuta av denna dag! Men efter bara någon timme i backen hände en hemsk olycka. Ebbe fick en ankarlift på sig som träffade precis över höger öga och föll ihop. Blodet sprutade och han fick färdas ner med skoter till sjukstugan. Där somnade Ebbe av smärta, vi fick en ispåse och rekommendationen att köra själv till sjukhus trots att vi bad om ambulans. Resan som följer är ett trauma för Jocke som satt bak med Ebbe medan min svåger körde och Ebbe var okontaktbar. Framme på Gävle sjukhus fick de ta ambulansingången.

Vi andra var kvar i backen. Efter att min värsta  panik lagt sig tog vi oss ner till ett vindskydd för att äta lunch. Minns att jag tänkte "stackars Ebbe som har sån otur. Nu kommer han få sy också. Tur att vi kan se på mello och mysa ikväll." Kände mig skärrad av att ha sett olyckan, försökt stoppa blodet som sprutade och ovissheten vad som nu skulle hända. Efter nästa åk efter lunch ringde Jocke och berättade att Ebbe skulle läggas i respirator och köras till IVA Uppsala. Jag fick så klart panik och befarade det värsta, tänk om vi skulle förlora honom? Försökte bita ihop, eftersom Olle var med mig, och ta mig ner för att ta oss hem. På kvällen körde min syster ner mig till Uppsala. När jag kom in och såg Ebbe, uppkopplad med alla slangar, blev jag som en lejon-mamma och kände hur ett lugn kom över mig. "Nu ska jag vara stark för Ebbe" var mitt enda mantra. Så jag pratade med honom och när jag berättade historien om när han föddes på samma sjukhus som vi nu befann oss rörde han på sin hand. När jag senare sjöng godnattsånger rörde han på fötterna. För mig var det ett livstecken att han fanns kvar. Sjukvårdspersonalen var fantastisk! Jag satt uppe på natten för att vara nära honom. Minns att jag sa till Gud att "jag kan inte förlora mitt barn. Jag klarar inte av det."

På morgonen ville han vakna upp från respiratorn och när den togs bort ville han direkt börja kommunicera. Ett fantastiskt ögonblick! Vi hann tänka alla tankar innan dess. Skulle hans huvud vara skadat? Skulle han kunna röra sig som vanligt? Skulle han kunna bli återställd eller märkt för livet?

10 dygn senare fick jag åka ner till Uppsala och hämta Ebbe och Jocke som hållit ihop hela sjukhusvistelsen medan jag varit hemma den senaste veckan hos Gösta och istället varit på besök på sjukhuset. Det var en obeskrivlig lättnad att få åka hem tillsammans. Att se och märka att vår vanliga Ebbe finns kvar och att han har lust till livet! Jag är så otroligt tacksam. Att skriva detta tar enorm energi. Vi är så slut, både jag och Jocke, både fysiskt och känslomässigt. Tar en dag i taget. Försöker vara det bästa teamet för våra barn och vår familj. Tackar Jesus att han varit med oss genom detta. Vi är också oerhört tacksamma till alla vänner och vår familj som stöttar oss på många olika sätt. 

Så här har jag skrivit till vänner som undrat vad som hänt: 

"Det har varit fruktansvärda dygn. Ebbe fick ett kraftigt slag i ansiktet i lördags av en ankarlift. Från att Kungsberget bedömde att han skulle få sy några stygn och vi blev nekade ambulans till att han blev lagd i respirator direkt vi kom till Gävle och förd med ambulans till IVA Uppsala. Fraktur på skallbenet, blödningar i huvudet, spricka i näsbenet, igensvullet öga och stort sår i pannan. Vi har fått bästa tänkbara vård. De konstaterande att blödningarna inte gått in i hjärnan och där med kunde värsta faran avfärdas. I onsdags opererade de skallbenet och prognosen för det skadade ögat ser bra ut. Han blir allt piggare, är sig själv och blev utskriven efter 10 dygn på sjukhus. Han kommer att vara hjärntrött framöver och kanske behöva förkortade dagar i skolan. Han kommer vara ljud- och ljuskänslig och ha ett större behov av lugn och återhämtning. Och så har han aktivitetsförbud fram till sommaren vilket blir den stora utmaningen eftersom han och lillebror ofta drabbas samman i vilda lekar och det finns en rad olika aktiviteter han inte kommer kunna delta i. Vi tar en dag i taget." 

Nu fortsätter vi be för 100% tillfrisknad och att Ebbe snabbt ska bli återställd. Var gärna med och be!

Sjöng på gudstjänsten i söndags. Om du vill se och lyssna klickar du HÄR Vår pastor Urban ställde frågan i predikan "Vad längtar du efter? Vad längtar du efter när pandemin kanske närmar sig sitt slut?" En sak jag längtar efter är att vara kaffelatte-morsa. Så när resten av familjen åkte skidor i Kungsberget i helgen rullade jag vagnen till stan och köpte en kaffe. Sån härlig känsla! Solen strålande, kaffet smakade gott och bebisen i vagnen var nöjd.

Bebisen som har duschskrapan som sin bästa vän.

I måndags kollade vi på OS. Andra föräldraledigheten jag lyckas pricka in under vinter-OS, kan man ha mer tur? Jag sitter på golvet med kaffe och Gösta röjer runt med alla leksaker.

På eftermiddagen, när Olle var hos en kompis och lekte, bestämde Ebbe att vi skulle ta bussen till stan. På hans önskelista stod: 1. Se solen på torget 2. Kolla på leksaker på Åhléns 3. Fika på café 4. Spela Pokémon Go. Så det gjorde vi! Återigen besökte vi kafé Berggren och jag njöt av bulle och kaffe. Så kul att Ebbe gillar samma saker som jag. Åhléns och café är en riktig dröm-kombo för mig. På hemvägen, när jag sa att jag tycker om att vara med honom svarade han "Jag tycker om att ha ensamtid med dig." Värdefullt med tid då han och Olle inte behöver samsas om uppmärksamheten. 

Idag har jag kikat på OS igen och Gösta skrällde med att sova 3,5 (!) timme. Det är typ sovrekord! Jocke jobbar hemifrån så jag kunde lägga mig i hans knä och sova en stund medan han jobbade. Fantastisk känsla! Sen såg vi när Sverige tog medaljer i sprint. Livet är för det mesta väldigt bra just nu samtidigt som jag så klart längtar efter massor av saker nu när vi verkligen får hoppas att vi är på väg ut ur en två år lång pandemi. Men mer om det i ett senare inlägg. Önskar er alla en bra vecka!