frulundqvist

...är riktigt lugna dagar här hemma. Som idag när jag gått runt i mjukisbyxor och okammat hår hela dagen tills jag insåg att det blivit kväll och att det därför var ovärt att göra något åt det. Jag älskar hemma-dagar när hela familjen är ledig. Jag har strukit tvätt, Jocke har bytt däck på bilen och Ebbe har lekt med alla presenter han fått: en grävmaskin, en gående giraff, en traktor och ett släp till bobbycaren. Han är mer än nöjd! Så har jag gått min älskade gyllby-runda som är en av de saker jag kommer sakna allra mest med Örbyhus. Rundan som tar mig ut på landet på bara några minuter och som är vacker i alla årstider och former. Vägen som jag gått så många gånger och varit lycklig och olycklig, glad och ledsen, pigg och trött, pratsugen och i längtan efter total tystnad. Idag bad jag till Gud om att han får hjälpa oss att hitta ett nytt hem i Gävle, där vi får trivas och där jag kan hitta en ny runda att gå. Tyvärr är marknaden ganska liten just nu så vi får se hur det blir. Drömmen är såklart att hitta ett nytt hus där vi kan få flytta in innan bebisen kommer i april. Fortsättning följer... 

I slutet av förra veckan tog det stopp. Bägaren rann över, kroppen sa ifrån och jag var helt slut. Jag grät och gick hem och sov i två dagar, typ. Jag var slut eftersom det varit alldeles för mycket den senaste tiden. Husförsäljning, Jocke som sagt upp sig från sitt jobb, husletandet, en intesiv höst på jobbet eftersom vi är två anställda kort, sjukdom i familjen och graviditet. Alldeles för mycket på en och samma gång, helt enkelt. "Du är ju alltid så glad!" får jag ofta höra. "Fråga min man" brukar jag då svara. För han vet sanningen. Han är där när jag kraschar, när jag är på dåligt humör pga trötthet och stress, han är där när jag inte orkar, inte orkar vara varken glad, pigg eller trevlig. "De man älskar mest får också utstå mest". Jo, så är det ju! Där får vi vara dem vi är samtidigt som det gör mig ledsen. För det är hos Jocke, Ebbe och min familj jag vill vara som bäst - för att det är de som betyder allra mest. Jag vill inte leva ett ohållbart liv, springa genom livet, aldrig känna att jag räcker till, ständigt ha dåligt samvete och inte orka livet. Det kan inte vara Guds tanke med mitt liv! Denna veckan har jag försökt skruva ner tempot, uttalat att "jag är trött och detta är ohållbart", reflekterat och funderat över vad ett värt liv är. Vad är meningen mer alltihop? 

Idag fyller han 2 år, vår älskande gullunge. Han som vi fick vänta på i över två veckor efter beräknat datum för att tillslut bli igångsatta. Han som kom med en väldig fart och snabbt blev en självklar och fantastisk del i vårt liv. Jag är så tacksam att få vara Ebbes mamma och att få följa honom genom livet. Just nu blir jag väldigt lycklig över att höra honom prata och sätta ihop flera ord, höra honom räkna till tio och säga "yellow" när man frågar vilken färg gul är. (Apropå att han är en liten youtube-knarkare). Jag blir lycklig när han sitter vid pianot här hemma och sjunger olika sånger (äntligen!) och när han sparkar boll och spelar med innebandy-klubban. När han försöker sätta på sig skorna själv och "vill själv" med mössan. Så många framsteg, så mycket han lär sig hela tiden.