I slutet av förra veckan tog det stopp. Bägaren rann över, kroppen sa ifrån och jag var helt slut. Jag grät och gick hem och sov i två dagar, typ. Jag var slut eftersom det varit alldeles för mycket den senaste tiden. Husförsäljning, Jocke som sagt upp sig från sitt jobb, husletandet, en intesiv höst på jobbet eftersom vi är två anställda kort, sjukdom i familjen och graviditet. Alldeles för mycket på en och samma gång, helt enkelt. "Du är ju alltid så glad!" får jag ofta höra. "Fråga min man" brukar jag då svara. För han vet sanningen. Han är där när jag kraschar, när jag är på dåligt humör pga trötthet och stress, han är där när jag inte orkar, inte orkar vara varken glad, pigg eller trevlig. "De man älskar mest får också utstå mest". Jo, så är det ju! Där får vi vara dem vi är samtidigt som det gör mig ledsen. För det är hos Jocke, Ebbe och min familj jag vill vara som bäst - för att det är de som betyder allra mest. Jag vill inte leva ett ohållbart liv, springa genom livet, aldrig känna att jag räcker till, ständigt ha dåligt samvete och inte orka livet. Det kan inte vara Guds tanke med mitt liv! Denna veckan har jag försökt skruva ner tempot, uttalat att "jag är trött och detta är ohållbart", reflekterat och funderat över vad ett värt liv är. Vad är meningen mer alltihop?
Jag vill hålla länge, jag vill leva livet med glädje och älska dem jag delar livet med.
Nu sitter jag på tåget mot Gävle. Idag ska jag predika vilket är utmanande, nervöst men roligt. Sen ska jag hem och ha kalas för Ebbe! Och sen ska vi vara lediga tillsammans som familj några dagar. Det ser jag verkligen fram emot!
Var rädd om dig! Livet är inte värt att rusas bort.
Ta hand om dig mitt i allt vännen! Något jag också behöver lära mig när livet går i 200.. Vi får påminna varandra! ;)
skriven