För någon timme sen satt jag och gnällde i köket, trött och orkeslös. Ville absolut inte göra någonting alls, bara slänga mig i soffan och mysa ner mig bland filtar och kuddar. J tyckte promenad var en bättre idé, för ny energi och luft. Efter att ha argumenterat en bra stund tog jag mig upp ur stolen och ut på promenad, påpälsad eftersom jag frusit hela dagen (hej då sommarvärme! Kom snart tillbaka!). Och tänk att det var fantastiskt skönt att komma ut, så skönt att jag gick längre än jag tänkt. Varför måste det vara så? Att det alltid är så skönt och värt bara man tar sig ut? Och varför kan man aldrig fatta det när man sitter inne på sin stol och gnäller av trötthet? Hur svårt kan det va? Promenaden resulterade i tre möten med fina människor, tid att gå i tystnad och knappt tänka en tanke, förundran över den vackra naturen och såklart: ny energi. Jaha, måste jag erkänna att J hade rätt eller slipper jag? Nu ska jag i alla fall unna mig några timmar i soffan. Det blir skönt det också!