Igår predikade jag om att "Vila i Gud". Att Guds skapelse var komplett först då Gud hade vilat. Vilan är tänkt att vara en sjundedel av vårt liv, något som är självklart, givande, rofyllt och skönt för oss, inte ett nödvändigt ont när vi är slutkörda. I Tomas Sjödins bok "Det händer när du vilar" skriver han ungefär såhär: "Den som inte vilar tar inte livsuppgiften på allvar." Det tycker jag var befriande att höra! Att vila faktiskt inte handlar om lathet och något fult, som vi många gånger gör det till, utan att vilan är en del av uppgiften att vara människa. Så idag tar jag livsuppgiften på allvar. Har varit hos barnmorskan imorse och allt såg bra ut förutom lite lågt blodvärde, skönt! Bebisens hjärta slog och den sparkade där inne i magen. Efteråt firade jag med att göra scones (älskar!) och att äta jordgubbar framför en film. Det gäller att ta tillvara på livet och lugnet (!) före barnet.