2018 var året som vi äntligen flyttade in på riktigt i gröna huset i Gävle. På våren var jag mammaledig med Olle samtidigt som jag förberedde inför kyrkokonferensen som hölls i Gävle i maj. I maj började jag arbeta igen medan Jocke var pappaledig. 2018 bjöd på livets sommar med sol och värme precis hela tiden. Vi njöt av att åka båt och att vara tillsammans med familj och vänner. Så kom hösten och en fantastisk resa till Nice med min älskade man. Sen tog det stopp och en läkare sjukskrev mig för stress. Arbetet som musikledare blev för gränslöst och i kombination med att ha arbetat i församling de senaste 8 åren, att ha fått två barn och klarat av två husrenoveringar samtidigt som jag ville försöka rädda världen blev livet jag levde ett omöjligt uppdrag. Jag tog slut och det gjorde ont. Jag ville inte vara mänsklig, inte vara svag. Men så blev det och det är jag så tacksam för! För hösten har inneburit att jag fått möjligheten att stanna upp. Jag har sökt och fått ett nytt jobb som jag trivs med, jag har börjat träna på gym för första gången i mitt liv och stormtrivs med det. Jag har vågat (och tvingats) att reflektera, vila och på djupet fundera på vad som verkligen är viktigt. Jag är inte klar på långa vägar, men jag har börjat våga göra och leva annorlunda. 2019, välkommen! Jag önskar mig ett lugnt och händelselöst år. Ett år av vila, tid till reflektion och att bara vara och att göra sånt jag tycker om. Ett år då jag inte ska försöka rädda världen utan istället ta hand om mig själv. Kommer jag fortsätta blogga? Jag vet inte, vi får se! Allt har sin tid. Kram till er alla.