Imorgon fyller jag 37 år. Det känns. Kanske för att det är samma ålder som min mamma var när hon födde mig. Jag som alltid tyckt att jag haft en gammal mamma, nu är jag själv lika gammal som hon var när jag kom. Hur kunde jag tycka det var gammalt?
Innebär det att jag är gammal nu? Jag minns inte särskilt många födelsedagar. Jag tror de flesta varit bra! Tänker jag tillbaka minns jag 10-årsdagen då mina föräldrar precis separerat och jag fick ett stativ med blädderblock i present. Den lilla
läraren i mig var överlycklig. Jag minns mina tidiga födelsedagar med mina högt älskade farföräldrar. Nu får mina barn uppleva samma sak. Det gör mig så tacksam. Jag minns min 30-årsdag då min mamma och mina systrar överraskade med besök och
kom sjungandes tidigt på morgonen. Jag blev så chockad! Jag minns presenten från Jocke som innehöll en weekend till Nice på tu man hand. Drömmen för en småbarnsförälder. Och vänner som överraskade med restaurangbesök och presenter. Kände mig
så rik. 20-årsdagen minns jag inte alls. Jag tror den firades på Götabro, på folkhögskolan där jag och Jocke blev kära. Ikväll är jag förvisad till sovrummet. På nedervåningen hör jag Jocke förbereda för min födelsedag. Han vet att
jag älskar att fylla år. Det har jag alltid gjort. Men 37 år känns. Vilken nåd att få leva och att få befinna mig på den plats jag är idag. Omgiven av en familj, en fantastisk församling, goda vänner, ett arbete med kollegor och uppgifter jag tycker
om, ett hus där jag känner mig hemma. Undra vad jag ska testa för nytt detta år? Kanske rostbröd med stekt ägg (läser det i Göstas favoritbok varje kväll och inser att jag aldrig testat), besöka Gotland och köpa elcykel? Hurra för ännu ett år!