Vi hade ett så fantastiskt bra samtal på lunchen idag. En av våra praktikanter är muslim och fastar så jag passade på att fråga allt jag funderat över och som jag också vet är fördomar som många av oss har om islam. Jag är så van att det är tvärtom, att folk frågar mig om min tro. Det blev ett spännande samtal om vad man tror på och hur det fungerar med att gå till kyrkan/mosken, att fasta, be, vad som händer efter detta livet och vad meningen med livet är. När han frågade ”Vilken sekt är du med i?” svarade jag häpet ”va?” Då sa han: ”Heter det inte så?” Där och då insåg jag att vi vet så lite om varandra och att det är ömsesidigt men att det är så otroligt fint att kunna prata så här öppet, ärligt och respektfullt, på en helt vanlig lunch bland kollegor som inte alls har någon tro eller koppling till religion. När jag frågade ”Vad är meningen med livet?” var det inte någon som tog ton. När vår praktikant ställde tillbaka frågan till mig om vad min tro och kyrka tror är svaret på den frågan fick jag ur mig ”Jesus. Att han dog och uppstod på påsken för att vi skulle få evigt liv. Att det inte handlar om vad jag gör utan vad han gjorde. Och att allt det gör att jag vill leva ett så bra liv som möjligt, där jag bryr mig om min omgivning, hjälper de fattiga och försöker leva ett bra liv.” Precis samma som vår praktikant svarat mig att hans tro handlar om tidigare i vårt samtal, förutom Jesus som Guds son. När jag väl kom hem fanns det så mycket mer jag tänkte på. Som att tron är så självklar för mig. Att det ger mig hopp och mening med livet. Att det är så skönt att alltid ha någon vid min sida som lyssnar, bär, hjälper och gläds med mig. Som världens bästa vän fast osynlig, i alla fall för våra ögon och öron. Jag skulle aldrig vilja vara utan det. Så jag tror svaret på meningen med livet är "relationer" - med Gud och med varandra. Då blir livet som bäst!