frulundqvist

Njuter av den totala tystnaden som råder efter att alla barnen somnat gott i sina sängar. Det är fredag och vi har klarat hela veckan utan vab! Hemma på vår vägg hänger barnens kaffefilter-konstverk (tips! Måla med tuschpennor på kaffefilter och droppa sen vatten på. Kul pyssel!) tillsammans med pepp-ord som jag hoppas även kan glädja dig som läser. Du är älskad för den du är.

Vi har varit riktigt deppiga av att jag blev sjuk i covid och vi där med fick ställa in vår planerade resa söderut. Min älskade mamma skickade blombud för att muntra upp. Hon är så omsorgsfull!

En liten ljusglimt under lovet blev i alla fall en dejt för mig och Jocke. Jag gjorde mig snygg och tog med min man till stan för att prova ut nya glasögon.

Sen shoppade vi loss lite nytt till höstgarderoben och åt god lunch på kafé Berggren. Min absoluta favorit-ställe!

Vi har återupptäckt ett gammalt spel som jag älskade som liten - RESAN! Någon mer som spelat? I locket på spelet stod det att det senast var komplett i november 1986. Håller fortfarande 36 år senare.

Gösta trivs bättre och bättre på förskolan och denna vecka har vi haft två (!) dagar utan gråt vid lämning. Vänder det nu? Han är bestämd som få och skulle en dag absolut gå hem med vagnen själv. Nu ska han även ta på skorna själv och försöker även med fleecetröja och jacka. 

Solen har lyst och jag har gått lunchpromenad. Vilken lyx att jobba precis vid vattnet, Gävle när det är som bäst.

Förra helgen åkte jag på roadtrip med min fina vän Frida för att besöka vår vän Elin som flyttat till Vännäs utanför Umeå. Sverige är ju så oerhört vackert när man passerar Höga Kusten och åker genom de norrländska skogarna. Jag njöt allra mest av att åka bil utan barn och över hur enkelt det är när man bara har sig själv att ta hand om.

Hemma hos Elin gjorde vi som vi alltid gör - vi pratade, pratade och pratade lite till, åt och fikade och bara hade det bra. 

Gick på promenad längst älven och sa gång på gång "Det är så fint här!" Det kändes som en plats man vill bo på.

Hittade ett O-träd.

På söndagen predikade Elin, som är pastor i Equmeniakyrkan i Vännäs, och jag njöt av underbar lovsång, en varm och innerlig predikan och att få äta polarklämma på kyrkfikat. 

Sen åkte vi söderut igen och återigen visade sig Norrland från sin bästa sida.

Igår kom den allra första snön och idag var det vitt när vi vaknade. Barnen blev förstås överlyckliga och längtade ut för att kunna göra snöbollar. Jag har svårt att förstå att det är advent redan nästa helg. Vart tog hösten vägen? Tacksam för mycket. Allra mest för att jag de senaste dagarna insett hur rik jag är på fina människor runt omkring mig som peppar, uppmuntra och ger mig kärlek. Tillsammans med andra blir livet som bäst <3

Jag tänker så mycket på att denna tiden aldrig kommer åter. Tiden som jag ibland kan känna övermäktig när jag bygger ett duplo-torn som rasas för 17:e gången eller när Gösta far fram likt en tornado och ställer till en väldig oreda här hemma. Då kan jag längta tills barnen blir större och jag får mer tid för mig själv och till det jag tycker om att göra. Samtidigt inser jag att det betyder att jag kommer få vara utan det jag älskar. En liten 1-åring som ropar "mamma mamma mamma" så fort vi inte setts på några minuter. Att få höra en liten mini-människa forma sina första ord i form av bil, Elsa och lampa. Som sträcker sig efter min hand för att jag är den tryggaste och självklara valet när han vill ha hjälp eller är rädd. Jag kommer sakna de urgulliga pyjamasarna, de underbara skratten när vi leker tittut och närvaron av ett litet barn som är mitt alldeles eget som söker närhet och kramas i min famn. Småbarnstiden är alldeles, alldeles underbar och alldeles, alldeles förfärligt jobbig. Det är båda två. Samtidigt. Jag försöker njuta så mycket jag kan och förmår. Tänker tankar som "denna tid kommer aldrig tillbaka" och försöker vara närvarande i stunden och släppa alla tankar på allt jag egentligen borde göra eller skulle vilja åstadkomma. Jag får istället öva mig i att bemästra min viktigaste uppgift just nu - att vara en kärleksfull, uppmärksam och närvarande mamma. Allt har sin tid. Nu är min tid att njuta av vårt sista lilla barn. Häromdagen, när vi var själva hemma och var ute och spelade innebandy och gick till stora vägen för att kolla på grävmaskinen, kändes det nästan som när jag var mammaledig med Ebbe. Tiden då jag gjorde allt för första gången som mamma och då jag kände mig så otroligt lycklig att få uppleva nåden att vara mamma. Jag vill inte bara överleva småbarnsåren. Jag vill leva dem. Och sen kunna veta att jag verkligen tog tillvara på småbarnsåren efter bästa möjliga förmåga.