frulundqvist

Denna vecka har jag brottats med otillräckligheten. Otillräcklig på jobbet eftersom jag inte lyckats genomföra en enda hel vecka på grund av vab. När jag äntligen tänkte i mitten av veckan att "nu vänder det" fick vi samtal från skolan att Ebbe fått feber. Orkar inte. Så resten av veckan har samtliga barn fått vara hemma för att försöka kurera oss från förkylningarna som går runt i vår familj. Jag har känt mig otillräcklig som mamma. Inte känt mig riktigt närvarande fast jag suttit bland barnen på golvet. Inte kunnat vara här och nu utan någon annanstans i tanken. Känt mig trött och låg och ojämn i humöret. Haft dåligt tålamod och känt att livet varit övermäktigt. Hemmalivet alltså. Att jobba har gått bra. Trivs verkligen med det. Men helheten i livet har inte känts bra. Dessutom har vi bearbetat Ebbes olycka genom att besöka en kurator på sjukhuset och det river alltid upp så många känslor och tankar. Och så gjorde Ebbe en röntgen som efterkontroll av olyckan i början på veckan. Även att allt har gått så bra hänger minnesbilderna kvar och gör så ont. Traumat vi fick uppleva den dagen är svårt att smälta, det tar tid. Kanske beror även trötthet och nedstämdhet på att vi haft väldigt mycket ideelt engagemang senaste veckorna och mycket planerat på kvällarna. Jag är ju en person som är i stort behov av ensamtid och att ha luckor i schemat. Och att regelbundet ÄTA -SOVA - TRÄNA. Ja, ni vet ju! Hursomhelst så har jag tänkt flera gånger, när jag gått en promenad, att jag önskar att jag vore ett träd. Ett träd som bara får stå där det står och ena stunden blomma för fullt för att i andra stunden vara alldeles kal. Ingenting behöver det göra. Bara stå stilla. Det ser så skönt ut! Tänk på det nästa gång du ser ett träd. Och när du ser alla höstlöv i vackra färger kan du tänka på att Gud säger till dig att "I LÖV YOU", för det har jag också gjort i veckan. Tacksam för en god Gud vid min sida som vill mig väl och leder mig på rätta vägar. Oavsett om jag står still som ett träd eller hjälper alla världens människor älskar han mig. Det är skönt att veta! 

Om Jocke är en motorväg i sina känslor är jag som en kurvig 70-väg där jag ena stunden kan känna mig genuint lycklig för att en stund senare känna att jag inte orkar en minut till av just den dagen. Söndagen var i alla fall en bra och lycklig dag, som jag minns det. Gjorde mig fin och röstade på vägen till kyrkan. Känns alltid stort att få lägga sin röst, att vara en del av en demokrati och få vara med och påverka. Det är också något som är lätt att ta för givet men som är långt ifrån en självklarhet för de flesta i vår värld.  

I kyrkan blev jag lycklig av att se Ebbe och Olle vara med där framme och leda en av sångerna innan de glatt skuttade till söndagsklubben som hade premiär för terminen. Kyrkan är både självklar och viktig för hela vår familj. Här trivs vi, får träffa vänner och nya bekantskaper, ta del av Guds godhet genom ord, sånger och gemenskapen och känna att vi hör hemma i något större än vår familj. Det är något jag aldrig vill vara utan!

Samma dag firade jag och Jocke 15 år som par. Det här är den första parbild som finns på oss. Så små och så lyckliga. Nu är vi stora men fortfarande lika lyckliga. Det är en ynnest att få ha någon att dela livet med!

Eftersom Jocke var på jobbresa firade vi söndagen med våra älskade vänner Moa, Axel, Iris och John. Jag älskar när vi umgås på det här sättet: Jag tog med mina barn och Iris hem efter kyrkan medan Moa och Axel gick och röstade och köpte med pizza till middag som vi sen kunde njuta av i vårt uterum. Livet när det är som bäst!

I veckan var det dags att vabba igen. Gösta blev snorig och hostig och fick stanna hemma. Passade på att testa Jockes hemmakontor när han var bortrest. Gulligare arbetare får man leta efter!

Sövde Gösta i vagnen och ser ni? Hösten är redan här. Hur fort gick det? 

Lekte en stund ute, något Gösta älskar. Han spelar gärna innebandy, leker i gruset eller åker runt på diverse fordon.

Vab kan vara härligt men det kan också vara oerhört påfrestande. Gösta har testat mitt tålamod med alla möjliga upptåg som fått mig att vilja säga upp mig som mamma för en stund. Toarullar som rullas ut, brickor och påskklämmor som strösslas över golvet, vattenlek som slutar i dyngsur unge, lek i (!) toaletten när man vänder ryggen till, ja det blev liksom en sak för mycket. Bara att bryta ihop och komma igen.

Addera lite dålig sömn på det så är ju en tjurig mamma ett faktum. Eftersom Gösta hostade testade jag ett husmorstips jag fått av en kollega - att lägga en gul, hackad lök i en tallrik, hälla över kokande vatten och ställa vid sängen. Kan faktiskt ha hjälpt mot hostan även om natten var usel. Finaste av allt var att Clara ryckte ut när löken var slut och Jocke var bortrest, trots att hon själv var hängig och hade gått och lagt sig. Det är väl vänlighet om något? TACK!

Lagat en ny maträtt, inspirerad av kontot "matochmaräng" på Instagram. Tips!

Idag har jag fått jobba igen och det kändes heeeelt underbart efter två dagars vab. Tre jobbveckor är nu avklarade och av dem har jag lyckats jobba två på grund av sjukdom och vab. En intensiv start på hösten, men så är det väl för de flesta av oss?

Nu sover Gösta och vi har fredagsmys i soffan. Jocke är på Tonår i kyrkan så jag har serverat chips till Ebbe och Olle, tänt ljus och ska njuta av en stilla kväll. Önskar er alla en fin helg. Du är älskad - genom allt. Kom ihåg det. 

Det känns stort att det är valdag imorgon. Det känns högtidligt att få gå till vallokalen med mitt röstkort och göra min röst hörd för vad jag tror är bäst för Sverige. Jag älskar att vi är Sverige tillsammans, du och jag. I år slår det mig hårdare än aldrig för att jag måste rösta för något mer än mig själv och min lilla värld. Kanske har det med åldern att göra, kanske med den värld vi lever i just nu. Ni vet hur ofta jag skriver om att jag är tacksam. Tacksam att jag får leva i fred och frihet, tacksam över min plätt på jorden, min man och mina barn, mitt jobb, min församling, livet jag får leva. Med tanke på hur bra jag har det kan min röst imorgon inte handla främst om mig och mitt. Jag har det ju redan så bra och jag har det så bra av en rad anledningar. Det beror bland annat på att jag föddes in i en företagarfamilj med mycket driv och engagemang och tidigt lärde mig att ta ansvar. Att jag fick arbete redan som 15-åring för att en arbetsgivare vågade tro på mig. För att jag hittade en tro och en frikyrklig gemenskap där jag lärde mig om att varje människa är skapad unik, att alla är värdefulla och att Guds glasögon alltid visar på hur varje människa räknas, oavsett hur kört det ser ut för den personen. Frikyrkan har också lärt mig vikten av att ge för att andra ska få ha det bättre, att ta ansvar för mitt liv och göra val som gör mitt liv bättre. Jag har det också så bra för att jag hade turen att hitta världens bästa man att dela livet med och för att hans pappa gick med som medlåntagare på vår första lägenhet som gjort att vi kunnat göra en bostadskarriär och äga vår bostad. Jag vet att vi kommer få en chock när elräkningen kommer, jag märker att det är dyrare i affären när jag handlar och att gängkriminaliteten skrämmer mig. Men jag vet också att det finns så många som kämpar på en helt annan nivå med utanförskap, att få livet att gå ihop, att skapa ett liv med sådant som är en självklarhet för mig. Imorgon måste jag rösta för medmänsklighet, för något större än mig själv, för att fler ska få det bättre. Det far runt massor av bibelord i mitt huvud och jag inser hur viktig min tro är för mig. 

"Det du har gjort mot en av mina minsta, det har du också gjort mot mig"

"Mitt bud är detta: att ni ska älska varandra!", 

"Andens frukt är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet, självbehärskning." 

"När en främling bor hos er i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Främlingen som bor ibland er skall räknas som infödd hos er. Du skall älska honom som dig själv." 

Imorgon ska jag gå med glädje och tacksamhet till vallokalen. Jag ska rösta för ett Sverige där medmänsklighet och värme är ledord och där vi:et är viktigare än jag:et. För visst är vi skapade att leva tillsammans?