Jag slås av den, om och om igen. Den stora tacksamheten för livet som är mitt. Kommit på mig själv de senaste dagarna med att tacka Gud om och om igen. För den vackra naturen vi fått uppleva på vår fjällsemester i Vemdalen. För att jag har tre fantastiska
barn och en underbar man. En familj som är min! För lediga dagar. För att jag fick sluta mitt jobb på Kinnarps med flaggan i topp och för allt spännande som väntar med det nya. För förmånen att leva i fred och frihet och ha möjlighet att
ta med familjen på skidsemester. För att jag kan handla vad jag vill i mataffären utan att vara rädd för om pengarna räcker. Listan är lång över saker jag är tacksam över. Det är så lyxigt att få uppleva en underbar liten 3-åring som leker
och hittar på fantasti-lekar och testar sig fram bland orden. Det är en sån glädje att se hur Ebbe njuter av att svischa nerför backarna och bli allt bättre i skådåkningen. Det är så härligt att se hur orädd Olle är som hoppar med skidorna
i snön och ger sig ut på skogsstigar och utbrister "Såg du mamma!?" Jag försöker vara i nuet och ta in att "detta är min tid på jorden och den pågår nu". Detta är åren jag nostalgiskt kommer plocka fram i minnet för att återuppleva igen. Tiden
när barnen var små, urgulliga och så fyllda av liv. Åren när barnen tjafsade om att jag skulle lägga just dem för kvällen. "Mamma lägga mig!" Han som säger så somnar strax i min famn medan mellan viskar från rummet intill "Mamma, kommer
du snart?" När vardagen pågår och tröttheten är överhängande kan en sådan kväll kännas övermäktig. Men ikväll, ja då njuter jag. Tiden kommer inte åter. Tiden är vårt liv. Den tiden är jag tacksam över.