Vi har hängt i kyrkan nästan hela helgen! Igår åkte vi dit i mello-utstyrsel. Jag i glittrig topp och barnen med färgat hår, hatt och bling-bling. De älskar sin kyrka, lika mycket som jag gör. För dem är det en självklar och trygg plats att vara på. Där
möter de kompisar i olika åldrar som de tycker om. Där finns vuxna som ser och bekräftar dem och ger dem både kramar och varma ord. Där får de höra att de är älskade precis som dem de är, att de är unika, viktiga och värdefulla. Att ge mina barn
detta är bland det bästa jag kan göra som mamma. Ibland kan man få höra tankar som "men du låter ju inte dina barn välja". Men det samma gäller ju alla dem som inte tar sina barn till kyrkan. De låter ju inte heller sina barn välja. Självklart präglar
vi våra barn som föräldrar och om jag kan ge min tro vidare, som betyder så mycket för mig, blir jag så lycklig. Min tro som bär mig genom alla livets skiften, idag och alla andra dagar. En tro jag inte vill vara utan.
Efter en härlig festkväll i kyrkan hann vi bara hem och sova innan vi var tillbaka igen eftersom det var vår jourgrupps vecka att ha hand om kyrkans markservice. Var nionde vecka ansvarar vi för städning och kyrkfika, allt sköts av ideella krafter.
När jag bakade inför fikat igår utbrast Olle: "Va? Är det någon som bakar till varje söndag?" Det var så fint att få berätta för honom att vi hjälps åt i vår kyrka, att det är vi - tillsammans - som gör det möjligt. Jag hoppas och ber att jag alltid
ska tjäna med glädje och fortsätta vara tacksam för möjligheten att vara en del av en församling. En församling är aldrig perfekt men vår önskan är att hela tiden att sträva mot att bli den bästa versionen av oss själva och att vara en varm och
inkluderande gemenskap. Och till hjälp har vi en god Gud som vi tror har skapat oss och som där med känner oss precis som den vi är. Som vill hjälpa, leda, bära, trösta och heja på!
Vem får vara med i församlingen? Alla som vill! Välkommen, precis så som du är!