frulundqvist

Mamma påminde mig att det var dags att göra en uppdatering här. För jag är ju mer än en mamma som misslyckas. Jag är också en mamma som ofta lyckas och har fina dagar, även om jag haft en liten svacka senaste veckorna. Kanske är det mörkret och november och att livet är så intensivt? Hur som helst så har vi varit på 50-årsfest i kyrkan. Tänk att jag går på vänners fester som fyller 50 år!

Jag har repat med musikkåren inför helgens första advent-konsert som jag projektleder. Det började jag med när jag var anställd i församlingen och har sen fortsatt. Det är så fint med olika åldrar som sjunger och spelar och en kyrka full av ljus, advents-förväntan och glädje inför det som komma skall.  Välkommen på söndag kl 18 om du finns i närheten av Gävle. 

Jag har haft kundevent på jobbet och då mår jag bra! Älskar att göra fint, fixa och skapa bra mötesplatser. Påminner mig gång på gång hur lyxigt jag har det som får jobba i världens finaste kontorsmiljö.

Det har snöat kopiösa mängder de senaste dagarna. Plogvallarna är enorma och barnens glädje är påtaglig! Var tvungen att för eviga dem på bild imorse. Mina fina barn!

Gösta var så lycklig när jag hämtade honom med snowracer från förskolan idag. Snön öste ner och vi pulsade hemåt för att skotta för tredje gången (!) innan vi drog iväg på barnens kusins kalas ikväll. Livet är intensivt men med många fina stunder. Nu ser jag fram emot advent med glögg, tända ljus och julefrid. Kram till er alla!

Misslyckas du också i föräldraskapet ibland? Då är vi två! Jag har haft några dåliga dagar då mitt tålamod inte alls räckt till och där jag både höjt rösten åt barnen och betett mig på ett sätt som gjort att jag gått och lagt mig ledsen över hur jag varit som mamma. Vi har vabbat hela veckan eftersom Gösta haft feber och när Jocke åkte iväg på jobbhelg i torsdags tog det inte lång stund tills energin sinade fullkomligt och jag blev helt matt av vår lilla (snart) 3-åring som har ett hejdundrande humör just nu. Som gråter och skriker när han inte får ha brorsornas Nintendo eller när mackan inte är vikt precis så som han tänkt sig. På bilden ovan hade vi hamnat i soffan efter att jag burit honom skrikandes ur affären för att det inte blev som han tänkt sig när vi valde flingor. Sen gallskrek han hela bilresan hem, ursinnig, och vidare i 10 minuter hemma innan han lugnade sig i min famn. Och sen blev det klämmis och kakor till frukost. Besegrad mamma. 

Sen skiftar det fort och han kan också vara världens gladaste som vill "gå på möte" precis som sin pappa. Jag känner mig ofta dålig när jag jämför mig med Jocke. Jocke som är principfast och som ständigt har en strategi och plan när det kommer till hur han lägger upp dagen med mat och sömn. Jag är så olik honom eftersom jag istället går på känsla och lust, ständigt bryter principer, som att ge ett barn kakor till frukost, och ofta förlorar strider mot vår 3-åring. När jag själv är trött och sliten går det så klart ännu sämre för mig. Som de senaste dagarna. 

Tacksam att jag får några pauser att hämta andan mellan Göstas utbrott, som när han sätter sig med paddan och ser på sitt älskade "Bilakuten". Det är först nu han börjat intressera sig för att sitta en stund själv.

Igår hjälpte han till att baka pizza för att sen inte vilja äta och gå från bordet ett antal gånger tills jag trugade i honom halva pizzabiten. Efter det blev det utbrott i soffan när han ville spela tv-spel själv och sen skulle han så klart absolut INTE sova. Jag satt gråtfärdig vid hans säng och kände att "nu orkar jag snart inte mer". Storbarnen fick gå och lägga sig själva och sen bäddade jag ner mig så fort Gösta somnat. Ledsen och besegrad. Tänk vad svårt det är att vara förälder ibland.

Tack och lov vaknade vi till solsken idag. Ebbe tittade ut och sa "Titta på ljuset, jag minns inte senast det var så här" Efter frukostmacka i sängen och fil och flingor vid köksbordet tog vi oss ut vilket jag hade lovat sen dagarna innan då jag inte hade orken till det. Vi gick till pulkabacken. 

Och här njöt vi! Som en revansch mot gårdagen. Glada barn som susade ner för backen och som jag serverade fika - varm saft, varm oboy, kakor och frukt - då känner jag mig som en lyckad mamma!

Jag njöt av solen och av att plötsligt ha tre barn som själva åkte ner för backen och drog sina åkdon upp igen. Hurra!

Precis vad vi behövde idag, sol och att vara tillsammans. Dessutom bestämde jag mig för att pausa sociala medier hela dagen vilket varit jätteskönt och bra för mitt mående. Testa! Resten av dagen har också varit bra! Min bästa var att hinna spela spel med Ebbe när Gösta sov och sen få somna en stund själv i soffan. Olles bästa var att vi gick till affären och köpte lördagsgodis. Så tacksam att vi fick en bra dag tillsammans idag. Jag sa till storbarnen imorse att om de märkte på mig att jag tappade humöret skulle de säga "det blir bra mamma!" Även mammor behöver hjälp ibland. 

Allhelgona. Tid att minnas de som gått bort. Eller jag vill skriva "gått hem" för jag har en tro att vi går hem till himlen. Dit vi hör hemma. Hemma hos Gud. Jag följer en mamma på instagram som förlorat sin dotter i cancer. Hon skrev ett inlägg innan helgen och bad alla oss som fortfarande kan ha våra barn i famnen att ta tillvara på tiden med dem. Så det har jag försökt med denna helg. Njutit av stunderna med barnen, sett på dem med kärleksfull blick och känt att "de är det finaste vi har". Tiden går så fort, snart växer de förbi oss. Nu är tiden då de vill krypa upp i min famn, ropar "mamma" i kör för att försöka få min uppmärksamhet och låter mig vara nära i allt som sker i deras liv. Vilken nåd! Jag känner tacksamhet för att de lever. Att Ebbe överlevde sin olycka, att han är här, att han är som vanligt. När vi hämtade pizza igår påminde jag barnen om hur bra vi har det. För där satt vi i en varm bil medan regnet öste ner utanför, vi kunde köpa pizza utan att oroa oss för om det fanns pengar på kontot och vi kunde åka hem till vårt hus, i fred och frihet, och tända ljus. Olles bästa igår var att "vi var alla tillsammans". Det krävs så lite av oss. Fast kanske det ibland allra svåraste, nämligen närvaro. Närvaro där vi är, med dem vi är tillsammans med. 

Varje kväll när jag lägger barnen ställer jag fem frågor.

1. Vad var det bästa idag?

2. Finns det något som gjort dig ledsen idag?

3. Har något fått dig att skratta idag?

4. Vad ser du fram emot imorgon?

5. Är det något du vill be för?

Älskar våra samtal, tid att lyssna och låta barnen få formulera hur de haft det under dagen, vad de tänker på och känner. Ibland blir samtalen långa, ibland korta. Men de blir alltid av. Dyrbara stunder som jag värdesätter. Låt oss ta till vara på stunderna med dem som står oss nära. Krama, smsa eller skriv ett vykort. Visa din kärlek.