frulundqvist

Allhelgona. Tid att minnas de som gått bort. Eller jag vill skriva "gått hem" för jag har en tro att vi går hem till himlen. Dit vi hör hemma. Hemma hos Gud. Jag följer en mamma på instagram som förlorat sin dotter i cancer. Hon skrev ett inlägg innan helgen och bad alla oss som fortfarande kan ha våra barn i famnen att ta tillvara på tiden med dem. Så det har jag försökt med denna helg. Njutit av stunderna med barnen, sett på dem med kärleksfull blick och känt att "de är det finaste vi har". Tiden går så fort, snart växer de förbi oss. Nu är tiden då de vill krypa upp i min famn, ropar "mamma" i kör för att försöka få min uppmärksamhet och låter mig vara nära i allt som sker i deras liv. Vilken nåd! Jag känner tacksamhet för att de lever. Att Ebbe överlevde sin olycka, att han är här, att han är som vanligt. När vi hämtade pizza igår påminde jag barnen om hur bra vi har det. För där satt vi i en varm bil medan regnet öste ner utanför, vi kunde köpa pizza utan att oroa oss för om det fanns pengar på kontot och vi kunde åka hem till vårt hus, i fred och frihet, och tända ljus. Olles bästa igår var att "vi var alla tillsammans". Det krävs så lite av oss. Fast kanske det ibland allra svåraste, nämligen närvaro. Närvaro där vi är, med dem vi är tillsammans med. 

Varje kväll när jag lägger barnen ställer jag fem frågor.

1. Vad var det bästa idag?

2. Finns det något som gjort dig ledsen idag?

3. Har något fått dig att skratta idag?

4. Vad ser du fram emot imorgon?

5. Är det något du vill be för?

Älskar våra samtal, tid att lyssna och låta barnen få formulera hur de haft det under dagen, vad de tänker på och känner. Ibland blir samtalen långa, ibland korta. Men de blir alltid av. Dyrbara stunder som jag värdesätter. Låt oss ta till vara på stunderna med dem som står oss nära. Krama, smsa eller skriv ett vykort. Visa din kärlek.