frulundqvist

"Mamma, det här kommer bli den tråkigaste första advent någonsin!" Det var Ebbes första ord när vi för en stund sen smög upp ur våra sängar för att välkomna en ny dag. Ebbe vaknar alltid tidigt och det gör jag också just nu, vilket är återkommande för varje slutfas i mina graviditeter. Det går bara inte att sova på morgonen. I år är inget riktigt som det ska. Första advent för mig är fullsatt kyrka, tända ljus, bockinvigning, adventskonsert och julmys med vänner kring dukat bord. Det känns så konstigt att tänka på att det var precis just så för ett år sen och att vi aldrig kunnat drömma om hur kommande år skulle bli. Tur är väl det. Blott en dag, ett ögonblick i sänder.

Denna helg har vi gjort allt för att ha det riktigt mysigt här hemma. Vi har adventspyntat och välkomnat julen in i vårt hus och barnen har varit så glada att återigen få ha tomte- och pepparkaksdräkt. Jocke plockade fram sin bilbana från källaren så den har de lekt med hela helgen.

Vi har poppat julmusik och julbakat så hela huset doftat underbart av lussebullar och pepparkakor.

Olle är så duktig på att hjälpa till i köket, både att baka och laga mat. Han är helt orädd för att testa nya saker och vill gärna lära sig hur man gör. Imponerad!

Ebbe är inte lika intresserad men hjälpte till en stund och var mer uthållig i pepparkaksbaket. 

Jag vill ju alltid att det ska bli ordentligt och funderade på om verkligen Olle skulle fixa russinen i lussebullarna. Inga problem, han var expert från första bullen. Älskade gullunge! 

Nu är första advent här! Ute är det fortfarande mörkt och kallt, ja det är till och med frost på marken. Jag ser fram emot att tända det första adventsljuset, äta tomtegröt till frukost och gå på gudstjänst via webben. Vill du fira med mig i vår kyrkan trycker du HÄR

Jag väljer att hålla fast vid hoppet om att det bästa inte har hänt än, att allt har sin tid och att Gud har stor omsorg om dig och mig genom livets alla skiften, nu och för evigt. Önskar dig en fin första advent!

En vacker lördag nu under hösten förevigade @claravictoriafoto oss i Bolongerskogen här i Gävle. Barnen var lagom roade att fotas och ville mycket hellre kasta löv och leka i lekparken. Ändå lyckades Clara fånga flera fina bilder på vår familj och det är jag så glad för. Blir nämligen alldeles lycklig av att se dessa bilder och inse att detta är min lilla familj, min tillhörighet och lilla kluster på jorden. Vilken rikedom!

Tidigare i höstas var det någon av er som ställde frågan om hur vi våra tankar gick innan vi beslöt oss att försöka få ett tredje barn, hur vi vågade med tanke på att jag varit utmattad. Självklart har vi diskuterat det men samtidigt känns det som det aldrig varit en stor fråga gällande den saken. Jocke har nog mer funderat utifrån praktiska perspektiv gällande huset och hur livet kommer bli att återigen ha en liten bebis i huset mer än huruvida jag ska orka. Och jag har mest känt att ett tredje barn är något jag verkligen vill och längtar efter. 

Trebarnslivet står verkligen för dörren nu och jag har lite svårt att ta in att det snart är dags. Hela hösten har jag bara kört på och fokuserat på nya jobbet och att få ihop vardagen. Ett viktigt exempel är att jag pausade allt mitt ideella engagemang i början av hösten då jag kände att jag höll på att ta slut. Tack vare det har jag fått en riktigt bra höst. Där och då var jag så frustrerad och ledsen över att inte orka allt det jag ville. Nu är jag så tacksam att jag lyssnade på Jocke och vågade se mina egna varningssignaler och ta beslut som gjort att livet återigen blivit hållbart och bra, både för mig och familjen. Igår var Olle överlycklig när jag kom hem från jobbet. Han sprang mot mig gång på gång, kramade och pussade på magen och sa att "jag älskar verkligen bebisen" Det ska bli så roligt (och säkerligen också så jobbigt) att få välkomna en ny familjemedlem. Med de redskap och insikter jag skaffat mig under de senaste åren känner jag mig lugn och trygg med att det kommer bli hur bra som helst. 

I helgen mötte vi upp vänner utomhus och grillade med tanke på restriktionerna kring Corona. Jag kände mig trött och stor men lyckades dra på mig varma kläder och hitta en av Jockes jackor som magen precis rymdes i. 

Barnen klättrade på stenar och utforskade skogen i Hemlingby, ett fint naturområde här i Gävle, medan vi pratade ikapp livet med efterlängtade vänner.

Sen gick jag och barnen på en lite tur för att se oss omkring.

Så fint med hösten och all mossa. Lyckades dessutom pricka in lite sol vilket var skönt i kylan. 

Glad att jag orkade hänga på och ta mig ut eftersom känslan innan var att jag ville lägga mig under ett täcke och sova hela dagen.

Var tvungen att föreviga oss på bild, hela gänget, innan vi skiljdes åt. Samma kväll höll stadsministern tal med uppmaningen "Umgås bara med dem du bor tillsammans med" och hela livet kändes plötsligt så jobbigt. Isolering i mörkaste november, vem orkar det? Men vi måste orka - för samhällets och varandras bästa! 

Därför kändes det alldeles underbart att få fyllas med glädje, hopp och framtidstro när jag var i kyrkan igår för att spela in en andakt som visas på söndag, första advent. Jag sjöng några sånger och det var så härligt! Men åh vad jag saknade att kyrkan var fullsatt, att få möta min älskade församling och sjunga tillsammans med barnkören. Allt har sin tid! Gode gud, låt det snart vara tid för oss att kunna vara tillsammans igen. 

Inatt vaknade Olle av hosta och imorse klagade Ebbe på ont i halsen så jag åkte tidigt till jobbet för att kunna arbeta några timmar och fortsätta introduktionen av min vikarie innan jag åkte till barnmorskan på rutinkontroll. Allt såg bra ut och bebisen var livlig i magen! Jag fick till och med lyxen att se den via ultraljud eftersom barnmorskan ville försäkra sig om att den låg med huvudet ner. Och det gjorde den! Skönt, då kanske jag slipper vändning som jag fick göra med Olle. Nu är jag hemma hos barnen och vi sitter och ser på film. Barnmorskan sa åt mig att vila mycket så då gör jag väl det! Mår väldigt bra och tycker jag är duktig på att ta hand om mig - att äta bra, vila en stund varje dag och gå lugna promenader. Lite svårt att greppa att det verkligen närmar sig med stormsteg... Tänk att jag snart får hålla en liten bebis i min famn!