Jag tänker så mycket på att denna tiden aldrig kommer åter. Tiden som jag ibland kan känna övermäktig när jag bygger ett duplo-torn som rasas för 17:e gången eller när Gösta far fram likt en tornado och ställer till en väldig oreda här hemma. Då
kan jag längta tills barnen blir större och jag får mer tid för mig själv och till det jag tycker om att göra. Samtidigt inser jag att det betyder att jag kommer få vara utan det jag älskar. En liten 1-åring som ropar "mamma mamma mamma" så fort vi
inte setts på några minuter. Att få höra en liten mini-människa forma sina första ord i form av bil, Elsa och lampa. Som sträcker sig efter min hand för att jag är den tryggaste och självklara valet när han vill ha hjälp eller är rädd. Jag kommer
sakna de urgulliga pyjamasarna, de underbara skratten när vi leker tittut och närvaron av ett litet barn som är mitt alldeles eget som söker närhet och kramas i min famn. Småbarnstiden är alldeles, alldeles underbar och alldeles, alldeles förfärligt
jobbig. Det är båda två. Samtidigt. Jag försöker njuta så mycket jag kan och förmår. Tänker tankar som "denna tid kommer aldrig tillbaka" och försöker vara närvarande i stunden och släppa alla tankar på allt jag egentligen borde göra eller skulle
vilja åstadkomma. Jag får istället öva mig i att bemästra min viktigaste uppgift just nu - att vara en kärleksfull, uppmärksam och närvarande mamma. Allt har sin tid. Nu är min tid att njuta av vårt sista lilla barn. Häromdagen, när vi var själva
hemma och var ute och spelade innebandy och gick till stora vägen för att kolla på grävmaskinen, kändes det nästan som när jag var mammaledig med Ebbe. Tiden då jag gjorde allt för första gången som mamma och då jag kände mig så otroligt lycklig att
få uppleva nåden att vara mamma. Jag vill inte bara överleva småbarnsåren. Jag vill leva dem. Och sen kunna veta att jag verkligen tog tillvara på småbarnsåren efter bästa möjliga förmåga.