Förra helgen var jag och Jocke i Nice, vilket var min 30-årspresent. Det var underbart att få vara på tu man hand och bara få vara man och fru för en helg. Vi insåg att vi spenderat väldigt få nätterna på egen hand sen barnen föddes
och att det var så härligt att äntligen få tid bara för oss själva.
Vi låg mest på stranden. Solade, badade och njöt av ha tid att prata med varandra ordentligt, sova en stund mitt på dagen och njuta av tystnaden.
Något jag längtat efter var att läsa böcker, vilket alltid hörde semestern till innan vi fick barn. Nu hann jag läsa ut två tjocka pocketböcker på en weekend!
Vi hade lugna och sköna dagar. Gjorde bara precis det vi kände för. Som att ta en lunchpaus på en mysig restaurang vid havet till exempel. Det var nog bland det bästa med resan, att inte ha någon annan än oss själva att rätta oss efter.
En dag tog vi en långpromenad. Strosade runt på den lokala marknaden.
Besökte Nices vackra parker och njöt av utsikten. Det var SÅ vackert! Det är något visst med att byta perspektiv. Tänkte på, när jag stod där, att så här ser nog Gud på världen - den är så vacker trots allt mörker som råder.
Efter långpromenaden tog vi en paus på ett café. Drack frappucino och spanande på människorna som gick förbi.
På kvällarna gjorde vi oss fina och gick ut och åt på restaurang. Att få äta i lugn och ro och strosa runt på kvällen - vilken lyx!
Detta var semesterns godaste rätt, havsräkor med grillade grönsaker.
Vi kunde konstatera att vi efter 11 år tillsammans fortfarande älskar att bara vara vi. Att det var välbehövligt och väldigt härligt att få en semester tillsammans där vi fick massor av tid att vila, prata och njuta av varandras sällskap. Barnen då? De
hade det underbart hemma i Harkskär hos farmor och farfar. Ebbe hade längtat i veckor att vi skulle åka iväg. Det var två glada barn som mötte oss när vi kom hem igen. Alla nöjda, alla glada! Tack min älskade man och mina fantastiska svärföräldrar
för ett minne för livet. Nice, jag hoppas vi ses igen!