frulundqvist

Gösta gjorde jeans-debut i torsdags och vi matchade ikapp som vanligt. Det har blivit till en rolig grej för mig, att se om vi kan matcha varandra! 

Samma dag hade Ebbe med en kompis hem, vilket var första gången. Kompisar börjar bli allt mer viktigt för Ebbe och eftersom han inte får gå på fritids får vi hitta andra sätt att leka. Efter lek både ute och inne här hemma och mellis gick vi till närmaste lekpark och plötsligt kom Olle springandes med en bukett blommor och ropade "Jag hittade vitsippor till dig mamma!" Har sagt att jag skulle vilja besöka en riktig vitsippsskog. Har du tips på en här i Gävle, hojta!

Satt i solen och njöt en liten stund medan barnen lekte och Gösta sov i vagnen. Sen hängde jag på i de lekar barnen ville göra tillsammans med mig. Favoriten just nu verkar vara lekar där jag ska jaga dem.

Hemma igen var jag tvungen att föreviga vår lilla jeans-gullis! Han växer så oerhört fort och är så med nu, på ett helt annat sätt än när han bara var en liten bebis som bara åt och sov. Nu vill han ju upptäcka mer och mer, sträcka sig efter saker, börja göra olika läten och le stort mot oss när vi pratar eller sjunger med honom. Tittar på honom med tacksamhet varenda dag! 

Men jag tittar också på honom med trötthet som är så stor, så stor just nu. En kväll försökte jag få oss att lägga oss vid 20 men Gösta var så pigg och vägrade sova. Bilden ovan är tagen strax efter 21 och närmare 22 tyckte han sen det var dags att sova. Inser att jag kanske är i en av mina allra intensivaste faser i livet, med en liten bebis, med en nybliven 4-åring som gärna trotsar och med en 6-åring som har tusen känslor och en kropp som är svår att kontrollera. Inte konstigt man är trött! Ändå blir jag så ledsen över varför jag måste vara just det, så OTROLIGT trött?? 

I fredags hade Ebbe önskat att få ensamtid med mig så efter skolan hämtade jag honom och så gjorde vi det han önskade - att gå på leksaksaffär och fika på ett café. Så härligt att få ge honom all min uppmärksamhet, lyssna på hans funderingar om livet och bara vara vi två! 

I helgen har vi påbörjat altan-bygget och vår fina vän Johannes har hjälpt oss. Under tiden som han och Jocke grävde var jag och barnen tillsammans med hans flickvän Ida. Det är så fint att få se barnen tillsammans med våra vänner och hur mycket de uppskattar att ha människor här. Tacksam att våra barn har många vuxna omkring sig som tycker om dem och som de har fina relationer med. 

Igår förvånade jag mig själv med att säga till Olle att vi borde gå till en lekpark på förmiddagen, medan Ebbe var i skolan och Gösta sov i vagnen, trots att det regnade. Men när vi väl kom ut sprack det upp, solen tittade fram och vi fick en härlig stund ute. På eftermiddagen kom sen den totala tröttheten igen. Kände mig sjuk av trötthet, sådär så jag inte kunde hejda den utan att den bara tog över. Slutade med att jag gick och la mig 17.30 och sov hela natten, med avbrott för amning såklart. Såhär har jag ju funkat i alla tider, att när tröttheten blivit för stor har jag varit tvungen att ge mig hän åt sömnen för att komma ikapp. Det är hemskt att känna sig totalt slutkörd men jag försöker intala mig själv att det inte är någon fara. Det enda som gäller nu är vila och återhämtning. Så nu har jag precis sovit med Gösta i soffan och ska strax dricka kaffe i lugn och ro. Inga måsten, bara tid att vara stilla och vila. Allt har sin tid. Men gode gud, låt det snart vara tid för mer sömn på nätterna som gör att jag får mer kraft och energi att orka dagarna. Amen.