frulundqvist

Livet har känts övermäktigt senaste veckorna med översvämning, terminstart, förkylningar och alldeles för stor sömnbrist eftersom Gösta fortsatt att sova så dåligt. Det är svårt att se livet från den ljusa sidan när energin är på botten. Allt jag vill är att få sova. När jag fått göra det några timmar på dagen är det som om livet får färg igen. Brottas med otillräckligheten som mamma och att mina barn så ofta får höra att jag är så trött. Kämpar med en hjärna som går på högvarv och tänker alldeles för mycket fast den egentligen inte alls orkar det. Jag var och tränade igår, bara för att jag vet att det gör mig gott, och där kände jag verkligen hur energin inte finns just nu. Både kroppen och huvudet är trött. Men jag vet ju att det inte är för evigt. Jag kommer åter. Och det finns ljusglimtar. Som idag när jag tog min lilla nallebjörn och gick en promenad i den friska höstluften. Ensamtid med Gösta medan Ebbe och Olle är på skolan/förskolan är så lyxig. Njuter så mycket av den! På eftermiddagen fick barnen snacks (gurka, morot och tacochips till deras stora glädje) och jag lyckades koka äppelmarmelad av de sista äpplena på vårt träd. Då kände jag sån lycka! Att få åstadkomma något, jag som hela tiden känner att jag gör precis ingenting på dagarna. Ja, mer än att rodda mina tre barn så klart. Det var så härligt att få göra något beständigt, några burkar marmelad att kunna njuta av hela hösten. När Jocke kom hem åt vi middag i uterummet och sen cyklade hela familjen till en lekpark och njöt av solen som värmde. Höst när den är som allra bäst! Jag är rädd för att missa livet, att inte orka njuta av det liv som är mitt. Att tröttheten ska besegra mig. Men sen försöker jag säga till mig själv att man inte måste vara ute varenda soltimme. Att barnen njuter av att få en stund (ibland en väldigt lång stund) i soffan med paddan. Att det viktigaste är att jag finns här, nära dem. Men åh vad svårt det är. Svårt att vara mamma, svårt att vara människa, svårt att känna att man räcker till. Det är som en enda lång ping-Pong-match av tankar som far runt i mitt huvud. "Vad är meningen med livet? Lever vi det liv vi vill leva? Kommer livet någonsin kännas helt bra eller kommer det alltid att skava lite grann? Vad gör jag för skillnad i den värld som är vår? Om jag nu har det så bra - hur förvaltar jag det på bästa sätt och ger av mitt överflöd till andra? Och hur kan jag, som har det så bra, ändå må så dåligt ibland?" Ja, ni hör ju. Ping-pong i mitt huvud och en alldeles ljuvlig liten bebis i min famn. Jag tror det kallas livet!