Igår var det dags att återvända till Kungsberget, 10 månader efter Ebbes olycka. Minns att vi tog exakt en bild som denna, när vi var på väg i bilen före olyckan, och trodde att vi hade en fantastisk dag framför oss. Istället slutade den med katastrof
och vår älskade Ebbe som fick läggas i respirator och köras med ambulans till Uppsala.
Det var blandade känslor för mig att återigen vara på plats. Rädsla, ilska och oro blandades med glädje och tacksamhet över att återigen få susa ner för backarna tillsammans. Jag önskar verkligen att Ebbe aldrig hade behövt uppleva det han gjort och samtidigt
är jag så oerhört tacksam att allt gick bra.
Det var märkligt att åka nerför samma backen där jag senast åkte i panik och ropade ut till Gud att "jag kan inte förlora min son!".
Våra böner blev besvarade och här är han nu, livs levande! När vi susade nerför backarna utbrast Ebbe "Det här är sååå härligt!". Jag är så glad att vi lyckats övervinna våra olika rädslor och att skidåkningen kan få fortsätta vara något roligt
och härligt för vår familj. Extra lyxigt var det förstås att få låna ut Gösta till farmor och farfar under tiden och kunna ha fullt fokus på Ebbe och Olle. Det njöt vi av, allihop! Och Gösta njöt av all uppmärksamhet och kärlek han fick i Harkskär
under tiden. Tacksam!