Förra veckan blev det återigen vab eftersom Olle åkte på öroninflammation. Jag gick i mjukisbyxor två dagar i sträck och höll ställningarna här hemma medan Jocke var bortrest på jobb. Trebarnslivet ÄR krävande.
Detta är en ovanlig syn - att se Olle utslagen och sovandes mitt på dagen. Som tur var repade han sig snabbt och kunde gå på förskolan på fredagen igen.
Men på torsdagen var vi hemma och hann precis ut innan solen gick ned.
Rosa himmel. Magiskt ljus.
Söt Gösta som premiär-drog pulka.
Och åkte en sväng på gatan.
Nöjd 5-åring som fick göra av med energi ute och som glatt drog runt på sin lillebror i pulkan en stund. Älskar att se barnen tillsammans!
Sen kom dagen vi så länge väntat på - att få besök av min älskade syster Ulle med familj. De har inte varit här sen Ebbes olycka i februari så det kändes fint och speciellt att vara tillsammans här hemma igen. Dessutom har vi fått avboka båda våra inplanerade
resor till dem i år pga sjukdom så att vi verkligen kunde ses denna gång var ren lycka.
Jag uppskattar vår gemenskap så mycket. Det är så enkelt, kravlöst, kärleksfullt och härligt att vara tillsammans.
Och vilken glädje att barnens kusiner, som är 19 och 21 år, också ville följa med. Olle hade tjatat konstant på förskolan på fredagen att "jag längtar sååå mycket för ikväll kommer Sam och Lisa." Vi var såklart tvungna att visa upp Gävlebocken.
Och ta en sväng till mitt jobb. Bonus var att få passera Gevalia samtidigt som staden doftade kaffe.
Två dagar i rad gick vi till pulkabacken. Gösta åkte både snowracer, pulka och madrass. Bådar gott för vintern!
16 års skillnad. Visst är vi lika? Älskade systerdotter - Lisa är helt underbar!
Att bara få vara tillsammans var precis vad vi behövde, allihop. När de åkte hem på söndagen blev det långa avståndet så tydligt. Varför måste vi bo så långt ifrån varandra? Samtidigt - så tacksam att vi njuter så mycket av vår samvaro när vi väl ses.
Familj är fantastiskt!