Harkskär är vårt paradis på jorden. Hit kommer vi och pulsen och tempot dras ner. Här får vi njuta och bara vara. Barnen läser böcker med farmor i gräset. Hjälper till i trädgården, snickrar med farfar eller spelar spel. Jag går med Gösta och söver honom
i vagnen. Tittar mig omkring när jag går längst grusvägen. Träd, skog och blåbär som börjar kika fram. Fåglar som kvittrar, insekter som surrar och naturen som verkligen lever. Inte minsta biljud hörs. Bara natur och tystnaden. Den exotiska tystnaden
som jag värdesätter så mycket. Blickar ut över havet, upp mot den blå himlen. Tackar återigen Gud att jag får leva här, i fred och frihet. Vilken tur jag har. Funderar över mål och drömmar - har jag några sådana mitt i trebarnslivet? Har svårt
att orka tänka de tankarna. Det är som om de inte riktigt ryms just nu. Jag har fullt upp med att leva det liv som är mitt. ~ Det är nu som livet är mitt. Jag har fått en stund här på jorden. ~ Efter en intensiv dag med febriga barn går
jag och Ebbe iväg själva och badar på kvällen. Det är härligt att bara vara vi. Få prata ostört på väg till den lilla stranden och bada tillsammans. Plötsligt har jag ett barn som kan simma. Som gång på gång hoppar i och kämpar med att göra ben- och
armtag. Som jublar och gläds över sina framsteg. Tvingar mig själv att strunta i att jag fryser och badar länge. Fångar stunden vi får tillsammans. Sen vandrar vi hemåt igen i den ljumma sommarkvällen. Jag älskar den här tiden på året. En
tid då jag bara får njuta. Då jag får vila och koppla av. En tid då jag får reflektera och sätta ny riktning för det som ligger framför. Om jag orkar. En tid att landa i hur bra jag har det.