Jag sitter själv i vårt uterum som värmts upp av solens strålar under dagen. Termometern visar på 8 grader och snön smälter. Jag kom hem för en stund sen och möttes av den ljuvliga tystnaden och ett alldeles tomt hus. Här har vi sportlov så Jocke tog
med barnen ut till Harkskär och svärföräldrarna medan jag har jobbat. Och äntligen ska jag få lyxen att vara alldeles själv en kväll. Jag minns inte senast jag var själv hemma. Varje gång det händer njuter jag maximalt av att ensam få intaga hemmets
tystnad, av att inget jag städar undan kommer fram igen några minuter senare och att ingen ropar på mig och vill ha min uppmärksamhet. Det är bara jag. Och som jag behöver det. Jocke och jag har helt olika behov. Han har aldrig behov att vara helt
själv. "Jag är ju själv när jag är med dig" brukar han säga. Jag däremot har ett behov av att ibland vara helt ensam. Så nu, när jag sitter här, vet jag inte hur jag ska ta tillvara allra bästa på mina timmar i ensamhet. Ska jag slappa?
Städa? Rensa? Påbörja något projekt? Läsa en bok? Se ett tv-program? Läsa bibeln? Allra mest vill jag bara vara, njuta av stunden och känna tacksamheten över att jag har förmånen att välja ensamhet för att nästa dag kunna omfamnas igen av min man
och mina barn. Vilken nåd det är!