Jag har en återkommande kris som dyker upp emellanåt. Krisen då jag känner så mycket "både och" samtidigt att det bara bubblar inom mig. I dessa tider snurrar känslorna runt som en virvelvind i kroppen och de känslorna handlar om barnen.
Om hur fort det går samtidigt som jag längtar tills senare. Jag älskar att de blir större och mer självständiga samtidigt som jag får panik av att tänka att det en dag inte kommer att komma ett litet barn rusande när jag kliver innanför
dörren som bara längtar att få bli buren i min famn. Jag får panik av att inse att detta är nu och sen kommer det aldrig åter. I dessa paniktider läser jag bloggen flitigt, går bakåt i tiden för att jämföra barnen och utbrister gång
på gång "Kolla så gullig han var och hur roligt han pratade." Alla olika åldrar har sin charm. Jag älskar hur Gösta börjar göra sig mer förstådd med olika ord, hur han kiknar av skratt när jag kittlar honom och njuter att sitta nära i min famn.
Hur han älskar mig så gränslöst bara för att jag är hans mamma. Jag älskar hur Olle pratar så engagerat, med fascination i blicken, när han berättar något som är väldigt vanligt men för honom helt otroligt. Hur han plötsligt kan läsa massor av
ord och som suckande säger "åh, mamma, jag älskar verkligen dig." Och jag älskar hur Ebbe ritar alster efter alster och vill berätta om de olika karaktärernas specialkrafter, att få lyssna när han läser läs-läxan, få spela spel och höra om hans olika
funderingar när jag nattar honom. Med honom blir allt för första gången. Med Gösta blir allt för sista gången. Ingen mer 1-åring i huset. Någonsin. Tiden kommer aldrig åter. Med Olle får vi hela tiden se hur syskon blir olika och hur han är sin
alldeles egen och samtidigt väldigt lik mig. Aldrig är livet långtråkigt med honom. Jag försöker njuta för det säger ju alla att man ska göra. Jag sitter på golvet och bygger duplo, läser böcker, leker med bilar och äter låtsasmat som Gösta lagar
och som Ebbe och Olle kör ut med sin bobbycar eftersom det är hemleverans. Jag blir uttråkad och trött samtidigt som jag inte vill att det någonsin ska ta slut. Det är det här jag menar, känslan av "både och". Jag tycker småbarnsåren är jättejobbigt
och jättehärligt. Kommer troligtvis scrolla tillbaka i mobilkameran och tänka "åh, vad fint det var." För det är mest det jag ser när jag blickar tillbaka. När jag är mitt i det vet jag hur jag ibland får kämpa för att orka och hålla humöret uppe
och allra mest vill att dagen ska ta slut. I efterhand känns det inte alls så. Alla bilder och filmer gör mig bara varm i hjärtat. Någon mer som känner igen sig?