Trots att jag i princip bara hann hem och vända i sängen inatt eftersom jag kom hem sent från Gävle och nu är på väg dit igen var det värt det. För imorse fick jag vakna bredvid männen i mitt liv. Ebbe har förstadiet till öroninflammation vilket gör att han sover dåligt på nätterna just nu, så vid 5-snåret hämtade Jocke honom i hans rum. Där sover han vanligtvis hela nätterna. När jag vaknade av att Ebbe låg och pratade kollade jag på klockan och insåg att det var dags att gå upp. Tillsammans smög jag och Ebbe ut ur sovrummet så Jocke fick sova vidare en stund. Så hann vi äta frukost (havregrynsgröt med blåbär är standard hemma hos oss just nu) och vara tillsammans en stund innan det var dags för mig att springa till tåget. Det händer mycket med Ebbe just nu. Han ställer sig upp precis överallt och förflyttar sig längst bord och soffor. Försöker man hålla honom i händerna och gå vägrar han och sätter sig genast ner. Några gånger har jag fått honom att gå med gåvagnen men oftast tröttnar han fort och kryper iväg istället. Fort går det när han kryper! Han är oftast på bra humör, gillar att leka med klosslådan, bilar (då säger han "bruumm"), bollar och att lägga i och ur saker ur lådor och annat man kan stoppa saker i. Pekar på lampan, vinkar när vi säger hejdå och kan flörta genom att blinka med sina nougatbruna ögon. Sån glädje att han ärvt sin pappas fina ögonfärg! Han säger "mamama" om det mesta och älskar att ha full uppmärksamhet och att ha nån som sitter på golvet och leker med honom. Han har mycket hår på huvudet och var 74 cm lång och vägde 11 kilo när vi var på BVC tidigare i veckan. Jag känner ofta stor tacksamhet och glädje över att ha välsignats med en sån fin son. Trots trötthet och tålamodsprövningar är det värt det - varenda dag. Det bästa är att jag får dela detta med Jocke som är världens bästa pappa och man. Som stöttar, älskar och står vid min och Ebbes sida genom allt. Ja, jag har det väldigt bra! Vad är du tacksam för idag?