Här står han, vår älskade son, och blickar ut över fred och frihet. Jockes föräldrar bor precis vid havet och jag njuter varenda dag över utsikten av naturen, havet och lugnet. Här trivs vi så bra! Samma dag, fast på kvällen, sitter vi framför tv'n och det blir dags för nyheter. Jag ser barn som springer i panik för att inte bli ihjälskjutna mitt i krigets Syrien. Jag mår illa. Vår son får blicka ut över havet i fred och frihet. Deras söner och döttrar får springa för sina liv medan bomberna haglar. Hur kan det få vara så här? Jag inser att jag stängt av de senaste månaderna, viljat blunda och inte orkat ta in. Kanske för att det varit så mycket av detta under 2016, kanske för att det är lättare att blunda och låtsas som om allt är bra fast världen inte är det. Jag och min svägerska pratade om detta häromdagen. Då sa hon att "Hade det varit vårt liv och vårt land hade jag i alla fall önskat att människor i andra länder orkade läsa om vår situation."
Ja, vi kan inte bara blunda. Jag kan inte bara blunda. Jag måste handla, göra skillnad, försöka hjälpa, försöka göra världen till en lite vackrare plats, öppna famnen för dem som kommer hit för att de tagit sina barn i famnen och sprungit för sina liv. Det kunde lika gärna varit jag. Och så vill jag komma ihåg att tacka varenda dag för att jag får förmånen att leva i fred och frihet. För det är ingen självklarhet!