Sitter på tåget mot Uppsala för att träffa min syster Camilla som är där i helgen. Det känns som evigheter sen jag satt på det här tåget. Förr var det min vardag, nu sker det sällan. Rullar förbi mitt älskade Örbyhus (ni ser ju kyrkan på bilden!) och känner tacksamhet. Tacksamhet över alla fantastiska människor som bor här, för vår tid som Örbyhusare och allt härligt som den tiden rymde. Jocke påminde mig imorse om att det är 5 (!) år sen vi slutade som ungdomsledare i församlingen. Bästa tiden i livet, så tycker vi fortfarande! Sitter på tåget och funderar över min resa det senaste året. Så mycket som är annorlunda. Så tacksam att jag tog tag i min trötthet och mitt ohållbara sätt att leva. Glad att jag äntligen vågar lyssna på och prioritera mig själv för en stund. För det betyder att jag också prioriterar min familj högre. Att Jocke och jag fått mer tid tillsammans är så värdefullt för vår relation. Och mår vi bra tillsammans, då mår barnen bra! Någon undrade på vilket sätt jag lever annorlunda. Här kommer några grejer:
- Jag älskar ordning och reda men har vågat sänka min standard. Flera dagar i veckan är sängen obäddad vilket var helt otänkbart för mig tidigare. Ibland städar vi inte förrän det ligger stora dammråttor på golvet och det är okej.
- Jag har slutat rädda världen detta år. Det betyder att jag kan tänka att "det är inte ditt år att hjälpa" när jag går förbi en tiggare vilket alltid medför dåligt samvete för mig. Eller att jag försöker begränsa mig på jobbet eller privat och inte ta på mig mer än vad jag behöver. Good is enough, svårt men viktigt.
- Jag har börjat säga nej och gör bara det jag verkligen vill. Tillåter mig att ligga hemma i soffan flera kvällar i veckan och va med Jocke eller se en serie.
- Prioriterar min träning! Det gör sån stor skillnad, önskar jag tagit tag i det tidigare. (Om du inte mår bra, ta tag i detta direkt!)
- Gör sånt jag tycker om, som att ha vänner på besök eller åker själv till Uppsala för att träffa min syster.
- Prioriterar sömnen och går och lägger mig tidigt ibland bara för att jag vet att jag behöver det.
- Lägger bort mobilen så mycket det går. Stänger av helt ibland och är onåbar, skön känsla. Surfar mindre på sociala medier, det gör mer med humöret än man kan tro. Så ofta jag varit frånvarande med barnen för att min skärm slukat mig, så otroligt ovärt.
- Försök till en mer avslappnad relation till Gud. Att ta bort min egen kravlista hur jag "borde" vara och bara försöka ta in att det jag alltid försöker säga till andra andra: "Gud älskar dig som du är! Du är värdefull, viktig, dyrbar och alldeles fantastisk. För att du är den du är. Det finns ingenting du kan göra för att Gud älskar dig mer eller mindre. Guds kärlek är alltid större än vad du kan förstå"