frulundqvist

Idag är jag trött och less. Gösta blev sjuk i måndags och jag igår. Näsan rinner och jag känner mig så hängig och febrig. Försöker tänka att jag i alla fall inte blev sjuk förra gången barnen var dåliga och att vi fick ett fint höstlov. Men när jag mår så här tycker jag mest väldigt synd om mig själv och känner att jag inte orkar livet. Försöker därför muntra upp mig med lite fina bilder som jag fotade för några veckor sen. Hösten var varit så otroligt vacker, har verkligen njutit av alla färgsprakande löv och de klara, starka färgerna. Så här ser det ut på vår baksida. 

Rönnbär och klämmbär, som barnen kallar dem. 

Altanen blev så bra! 

Här sover Gösta gott om dagarna.

Förra årets julgran ligger fortfarande och väntar på att få komma till återvinningen. Har svårt att förstå att det är advent om bara några veckor. Vart tog hösten vägen?

I garaget står en rums-gran och väntar på att få komma in. Jag köpte den förra året och eftersom den var ganska dyr (tycker jag!) testade jag att låta den stå i garaget under hela året för att kunna använda den på nytt denna advent. Och den har överlevt, trots att den fått väldigt lite vatten och kärlek.

Tycker om att se vårt hus på avstånd. När jag går förbi med vagnen, ofta för att söva Gösta, brukar jag tänka att "de som bor där måste vara lyckliga. Så fint de har det. Så varmt och ombonat det ser ut." På avstånd syns det inte att vi borde dammsuga (hur fort kan det egentligen bli smutsigt igen efter att man städar? Förstår inte!), att vi har massor av tvätt att vika i tvättstugan eller att det står både Lego och sällskapsspel på vardagsrumsbordet. Tänker ibland på hur fint och lyckligt alla har det när jag ser dem på instagram. Sen tittar jag i mitt eget flöde och inser att det samma gäller mig. På avstånd ser vi bara en liten del, inte helheten.

Älskar vår gröna dörr.

Se så lycklig jag ser ut. Och det var jag också just denna dag. Nu känner jag mig mest eländig, trött och förkyld. Tänker att det aldrig kommer gå över, att vi kommer bli sjuka omvartannat och att ett tredje barn gör att vi löper ännu större risk för att just någon alltid kan bli sjuk. Suck. Idag är idag och imorgon är en annan dag. Gode Gud, låt den bli bättre!