Blir varm i hjärtat när jag ser bilderna vi tog i somras. Jag och min älskade lilla bebis i sjömansdräkt. Kan inte tänka mig något sötare. En liten mini-människa i min famn som är min alldeles egen, det är en underbar känsla. De knubbiga låren, de små
lockarna vid öronen och ögonen som jag fortfarande tycker skiftar färg beroende på vilken dag det är.
Det har hänt så otroligt mycket med Gösta under sommaren. Från att han började testa gröt och jag fick i honom några teskedar till att han nu slukar gröt morgon och kväll och lunch, mellis och middag däremellan. Älskar majskrokar, smörgåsrån och
fruktpuré. Nu ammar han bara på nätterna och är glad i mat. Dock har han ännu inte förstått grejen med flaska och att dricka vatten och välling så det övar vi på. Han växer så det knakar och vägde 8690 g och var 71 cm lång när
vi besökte BVC vid 6 1/2 månader. Två små tänder har tittat upp i underkäken.
Han skrattar och ler och har senaste veckorna börjat göra olika ljud. Vårt alldeles egna lilla lyckopiller. Från hans lilla mun hörs "mamama, ebbä, bababa" osv. Brorsorna försöker få honom att härma dem och lyckas emellanåt, till deras stora
glädje. Så fort jag tar upp mobilkameran och säger "tittut" smilar han upp sig och blickar in i kameran. Vi har lyckats med målet för sommaren, att få honom
att sitta still och inte börja krypa. Att sitta kunde han först i slutet av sommaren, när han passerat 7 månader. Nu blir han allt mer stadig så snart kan vi nog skippa att ha stöd runtomkring, utifall han ramlar. Han försöker ta leksakerna omkring
sig och ramlar han ner på mage blir han snabbt sur och börjar skrika. Apropå skrik, han har börjat göra världens skrik-ljud emellanåt så att öronen håller på att ramla av på oss andra i familjen. Inte för att han är arg, utan bara för att han
kan verkar det som. Liksom fascinerad över att han hittat sin röst och nöjd över att lyckas tillkalla allas uppmärksamhet. Och så har han börjat prutta med munnen vid maten så det stänker orange barnmat över både honom, mig och bordet. "Nej,
Gösta" säger vi i kör och då flinar han bara. Nappen är vår ständiga ljuddämpare och en kär vän vid sömn och tröst. Han blir som mest nöjd när han själv lyckas pricka in den i munnen.
Sen vi flyttade hem har han trivts i vagnen, äntligen! Han har suttit nöjd när vi varit till lekparken och sover som allra bäst där. Helst vill han sova ostört och tyst. Ganska dumt när man är en lillebror till två högljudda storebröder. Nätterna
har varit katastrof till och från hela sommaren då han vaknat ofta och velat amma varannan timme emellanåt. Hua! Jag hoppas verkligen det vänder snart. Om jag skulle få sova bättre skulle jag bli en så mycket gladare och trevligare mamma. Vi har börjat
söva honom utan att amma. Istället brukar jag eller Jocke stå och gunga honom i famnen mellan Ebbe och Olles rum medan vi sjunger godnattvisor. När jag lyckats söva tre barn utan större problem känner jag mig
som en supermum. Skönt att få känna så ibland.
Gösta är vårt första barn som går på pottan i så tidig ålder och det fungerar hur bra som helst. Får nog skriva ett eget inlägg om det framöver då jag märkt att många av er är fascinerade över just detta. Förstår er, jag är lika fascinerad
själv!
Gösta, du är vår sista lilla bebis och jag försöker njuta så mycket jag kan mitt i det intensiva liv som är vårt. Du är hela familjens lilla älskling och det känns som om du är inne i en period då det händer hur mycket som helst i din utveckling. Försöker
ta in allt och bevara det långt in i hjärtat. Älskar dig!